Vandring i Slovenien: en dagstur till Velika Planina via Planina Dol

Mina ben har aldrig någonsin känts tröttare, hela kroppen känns låg på energi och huvudet lite lätt snurrigt. Gudars vilken mardrömsvandring.

Eller okej, det är kanske att ta i. Men det var riktigt jäkla tungt. 9.5 km. I brant uppförsbacke, lite sluttande och sen avslutningsvis lite neråt och lite uppåt om vartannat. Så otroligt många höjdmetrar. Och vad som gjorde allting lite lätt olidligt var alltså att vi endast hade 0.5 l vatten var och bara väntade på att vi skulle komma fram till restaurangen. Eller jag väntade, T som brukar springa ett par mil då och då, samt hanterar hunger mycket bättre än jag (och har sisun i blodet), tyckte inte det var riktigt lika jobbigt, men ganska.

Jag påstår också att vi tog en rejäl omväg (följde någon grusväg istället för att följa skyltarna som var lite oklara) men T menar att det inte alls var stor skillnad på vägarna. Well. Sammanfattat kan vi säga att det inte är lätt att följa skyltarna här även om du har karta med dig, så se till att du har koll på vart du ska. Fråga någon local innan du vandrar iväg samt längs vägen om du stöter på någon.

Lycklig över att äntligen kommit upp på berget och förbi den värsta uppförsbacken, men ännu ovetandes om vilken omväg vi just skulle påbörja.

En stund senare: med väldigt tunga steg, upp upp upp – ännu mer upp. Tar det här berget ALDRIG slut?

Det här är vad som gör vandring i vissa länder både utmanande och spännande. Vandringslederna är inte alltid helt tydliga. Särskilt inte om man bestämmer sig för att promenera hela vägen upp till toppen istället för att ta liften. Men vi tog i alla fall liften ner igen. Mycket mer hade inte mina ben (knän) pallat. De är fortfarande helt slut efter att ha gått 15 000+ steg varje dag sen dess, det var i tisdags.

Men, det finns ju något som gör alla de där stegen och smärtan värt det: för vilken vandring upp genom skogen det var! Så vacker lövskog. Vi fick klättra över lite nedfallna träd här och där, vattendrag samt plumsa genom högar med löv. På ett ställe svängde vi nästan fel men just då kom det enda andra sällskap vi verkade ha på vägen upp (han var rutinerad, med stavar och gick i jämn lugn takt) och ropade åt oss att gå åt andra hållet.

Det är magi att vandra på stigar som dessa.

Prickarna var våra vägvisare på väg uppåt.

Här sicksackade vi oss fram genom löven.

När man äntligen kommer upp efter ett par timmar möts man av en ljuvlig dalgång som känns exakt som the sound of music. Lättnaden. Och den sköna känslan i benen när de inte måste kämpa för varje steg.

Det här är alltså Planina Dol och härifrån fortsatte vi ännu ett par timmar för att komma fram till Velika Planina, där det finns en hel liten by av de typiska gamla husen i trä som herdarna använt sig av när de tagit fåren och kossorna upp hit om somrarna. Likt samernas kåtor.

Till Velika Planina kan man alltså ta en gondol / lift upp och gå en liten bit eller också ta en mindre sittlift sista biten hela vägen upp. Och här uppe är utsikten fantastisk och du kan äta i någon av de restauranger som finns. Närmast liften är Zeleni Rob – också den restaurang som blir vår räddning efter ”mardrömsvandringen”.

Lyckan jag kände där och då var obeskrivlig. Men samtidigt var kroppen i någon slags chock och utmattad (som ni ser) så kunde typ inte ta in vad som riktigt fanns runt mig. Beställde in någon av all lokal mat som fanns på menyn och orkade inte äta upp allt. En stund senare blev kroppen ganska nöjd över att få energidepåerna påfyllda.

Traskade ner någon kilometer och tog sen alltså liften ner. Och kan rekommendera den rutten, promenera upp och åka ner. Det är trots allt väldigt skönt att känna att man bestigit ett berg! Men ha med minst 1 liter vatten var, och håll koll på skyltarna!

Pjuh. Gissa om vi somnade gott i våra sängar på eco resorten sen?