Brutna midsommartraditioner

2018, 2019, 2020. Det var alla midsommarhelger då vi tog båten ut till den drömmigaste av den finlänska skärgårdens alla öar. Midsomrarna på Brännskär. Helt enligt traditionerna till slut, till och med trots det rådande läget förra sommaren. En helg då vi fick kliva ut ur vårens trötta skal och leva lite. Det kunde blivit en sådan helg i år också.

Men istället blev det något annat. Brutna midsommartraditioner. Givetvis ingenting att sörja över. Snarare tvärtom.

Jag är uppe i min hemstad, Gällivare. Och hela helgen har jag fått hänga med lilla släkten.

Storebrors sambo Sandra ordnade midsommarbuketten under en kvällspromenad.

Och midsommarhelgen, hur var den?

Sammanfattningsvis kan man säga att det är dagar som definieras av mat, skratt och kärlek. Och foton, massor av foton!

På midsommaraftonen sover vi länge efter tidigare kvällens midnattssolstur till fjällen. Strax efter frukost får vi sällskap av Jesper och Sandra som bilar upp från Luleå.

Det grillas karrékotletter som serveras med färskpotatis och yoghurtsås. Till det egenodlad sallad som sällskapet hade med sig från Luleå. Och i glasen, kristallglasen, Herrljunga-cider. Mer än så behöver man inte.

En favoritmat jag är uppvuxen på.

Och denna sommarrätt följs av en efterrätt på vaniljglass med hallon och hemmagjord lakritskaramellsås (också Sandras underverk när jag råkar nämna att det finns lakritspulver i skåpet som gått ut några år tidigare).

Är fortfarande mosig i huvudet efter den där fjällturen. Man är ingen ungdom längre? Eller bara klen. Att vara vaken efter midnatt alltså. Saknar det litegrann. Så jag och T somnar medan Jesper och Sandra ger sig ut på en nattpromenad.

Och på midsommardagen bjuder mormor in till våffelkalas i Tjautjas.

Hos mormor växer det, förutom miljontals vackra blommor, också sallad, örter och potatis i landet.

Mamma skyndar runt huset, i sin tillfälliga men gulliga hippie-frisyr.

Mormor fixar och donar.

Mormor och mamma.

Utomhus på behörigt avstånd förstås. Men nu har ju nästan alla vaccin utom jag. Och varje natt drömmer jag coronamardrömmar i det här landet. Svenskarna, ett hopplöst folk.

Solen värmer, och myggorna är få.

Mamma ringer i matklockan <3 Och festmåltiden dukas upp.

Alkoholfri bubblig cava från Campo Viejo – kan rekommenderas. Säljs i matbutik.

Skål!

Den gröna stickade koftan som mamma till sist för ett par år sen äntligen gav med sig och lät bli min!

Vi inleder med snittar. Den ena med Kalix löjrom, förstås, och den andra med rökt lax.

Sen kommer huvudrätten in!

Säkrat med diverse handspriter också, förstås – och myggmedel. Men hörni, visst vänjer man sig vid myggen? Till slut?

Kaffe någon?

Dubbelvåffla någon?

Ja tack, sa han.

Samtal med mormor <3

Våffla med blåbär, grädde och lingonglass.

En lycklig storebror.

En ganska lycklig lillasyster.

Och en lycklig pappa!

Men kameran, vad är det för en kamera? Inte är det min gamla vanliga stora-Lumix inte? Nä. Det får vi prata mer om sen. Den alldeles magiska lilla manicken.

Våffla med hjortron, jordgubbar, blåär, blåbärssylt, grädde och lingonglass. Våffla med extra allt.

De två fick en egen terass vid lillstugan.

Vill också duka upp bord med blommiga dukar.

Skrattet.

Sjön.

Sjön.

Och han med den röda mössan.

Mmm. Fulländade och fyllda med godsaker och släktklokskap tackar de för sig, slingrar sig hem mot Gällivare och vilar lite innan kvällens lamm ska avnjutas.

Maten, skrattet, kärleken.