Vi som jämt söker efter något annat och aldrig nöjer oss.

Det är mitten på april och jag går längs en strand i Finland, säger hej till vårens första humla och känner sommaren närma sig. 

  
Som så många gånger förr förundras jag över livet och där jag hamnat. För två år sedan, i München, påbörjade jag den här resan tillsammans med dig. Och det har förmodligen varit de mest utmanande, givande, fruktansvärda och underbara åren. Alltihop i ett. Nyförälskelse, tvivlan, att flytta fram och tillbaka, all jäkla osäkerhet över framtiden. Sverigefinlandsverigefinland. Och så plötsligt fann jag mitt purpose. Men som med allting så kommer nya utmaningar och lyckan/lugnet/tillfredsställningen är inte något vi bara stöter på och bestämmer oss för att behålla. Det är en evinnerlig process. Vissa dagar glittrar jag precis som havet gör i solen, och andra dagar drunknar jag i det. Och det har kanske ingenting med något att göra. Jag skulle aldrig må bättre på någon annan plats, även om det är så det känns ibland. Det är nog vi som alltid är de mest olyckliga människorna, vi som jämt söker efter något annat och som aldrig nöjer oss. Till vilken nytta? De mest beundransvärda människorna är de som finner sig i sin situation och är väldigt nöjda med det. Men å andra sidan antar jag att det inte var mitt purpose i det här livet och det är knappast de som nöjer sig som uppnår alla de där galna drömmarna som gör allting värt det. Och så tänker jag att jag har nyss fyllt 24 och det finns så mycket tid kvar till allt möjligt. Det är en väldigt bra anledning till att känna sig mer än nöjd över hur livet ser ut nu och alla kapitel som vi hittills skrivit i den här livsboken.