Optimera ditt liv.

Det är söndag, klockan har hunnit bli sju och jag har egentligen inte gjort mycket alls idag. Galet skön söndag med andra ord. Lazy morning efter att ha kommit hem strax efter 2-tiden inatt från en examensfest. 2 avsnitt Mr Selfridge och sen har jag städat och organiserat badrummet medan pojkvännen lagade världens godaste (seriöst!) kycklingwraps till middag.

Tada! Det var så gott. Och såklart hemmagjorda tortillas.

  
Är ni sånna människor som klarar av att ha en lazy söndag utan att få ångest? Visst hjälpte det lite att det regnade och varit mulet (fram tills nu) men jag tycker ändå det är skönt att ”tillåta” sig själv att ha sånna här dagar. Det var när jag, igen, snubblade över meningen optimera ditt liv som jag började fundera över det här. När jag ser/hör något som handlar om att ”optimera sitt liv” så känner jag att det inte alls attraherar mig. Vadå optimera mitt liv? Vad sjutton skulle jag vilja göra det för?

Men det beror såklart på hur man ser på det och vad man tänker när man hör optimera och liv i samma mening. Visst, om du till exempel strävar efter att bli en framgångsrik entreprenör och har höga ambitioner kanske det är något som krävs, but then again, till vilken nytta? Att det kommer vara värt det sen? Kanske, vem vet.

Eller känner jag bara såhär för att jag i min natur är både lite lat och bekväm? Det känns liksom rätt jobbigt att gå upp klockan 06.00, slå på tvättmaskinen samtidigt som jag tar en powerwalk och sedan kommer hem och äter chiapuddingen som jag förberedde kvällen innan, gör mig klar och hinner precis hänga upp tvätten innan jag cyklar till jobbet (eftersom det tar lika länge som bussen och jag får motionen på köpet), till  lunch äter jag matlådan från frysen som jag förberett redan förra veckan samtidigt som jag skriver ett blogginlägg och direkt efter jobbet cyklar jag till gymmet och samtidigt som jag tränar har jag med mig finska-boken och hinner plugga lite mellan alla sets….  

Låter kanske skitsmart, eller totalt utmattande och inte alls särskilt mindful. Jag gillar mindful, harmoni och lugn. Men å andra sidan, om man får in allting på rutiner så kanske det inte blir så jobbigt i slutändan? Vad tror ni?

Följ:
0
Jennifer Sandström
Jennifer Sandström

Jag hjälper jag dig öka din trafik med SEO. I bloggen får du läsa om marknadsföring, företagande, foto, skrivande, böcker och resor. Gällivare är min hemstad/favoritplats, bor i Helsingfors pga kärleken.

Dela

6 Kommentarer

  1. Anna
    17 april, 2016 / 23:53

    Men. Alltså. Det var detta fenomen som fick mig att bli utmattningsdeprimerad som 17-åring, alla krav om att allt skulle vara så perfekt och att man skulle hinna med så mycket som möjligt. Gick vid denna tidpunkt i en ”duktig” och ganska högpresterande klass, vilket i sin tur gjorde att jag som gärna vill göra så bra som möjligt ifrån mig och vara just ”duktig” inte var nöjd om jag inte fick MVG på vilketprovellerinlämningsuppgiftdetnukundevara… Klädstilen var högt prioriterad för att vara rätt, stå ut och ’spegla min personlighet’. Träna skulle jag göra minst tre gånger per vecka, fotokurs en kväll i veckan. Var fotokursen inställd i sista minuten så slängde jag mig på cykeln för att hinna med ett träningspass på Friskis istället. Festa och hänga med kompisar skulle hinnas med samtidigt som jag varje helg skulle ta bussen till min dåvarande pojkvän som bodde en bit utanför staden jag bodde i. Och så plugg, plugg, plugg. Inte mycket tid till vila och återhämtning vilket resulterade i en rejäl krasch in i den berömda väggen.

    När jag läser det schemat du präntat i inlägget så får jag avsmak och får snudd på ont i magen, blir stressad av bara tanken.

    Olika människor har olika ”prestanda” och kräver olika mycket vila/ensamhet/socialt umgänge etc. för att fungera och må bra. Det jag gjorde i gymnasiet som gjorde att jag hamnade i en utmattningsdepression var att jag under lång tid arbetade och pressade mig ”utanför mina resurser” (i brist på bättre förklaring) och inte fick någon eller tillräcklig återhämtning. Jag kan bevisligen inte fara fram och tillbaka som en studsboll utan att återhämta mig emellan. Vissa kanske klarar av ett högre tempo under en längre tid utan att bli alltför påverkade, men vad gäller mig själv så har jag lärt mig den skumpiga vägen vad som du funkar bäst för mig…

    …och inte är det att hänga upp tvätten innan mitt tidiga jobbepass. Dagsformen får ofta bestämma hur mycket jag orkar ”pressa” mig (för även tråkiga saker behövs ju göras ibland ;) ), och orkar jag inte mer än det nödvändiga så är det okej ändå. Att optimera livet kanske är att hinna lukta på blommorna efter jobbet i stället för att klämma in så många gympass som möjligt på en vecka?
    Allt är relativt, men den prestationsstressen du illustrerat försöker jag undvika i den mån det går. Balans är bra om man hittar den som funkar för en själv :)

    Ursäkta för uppsatsvarningen, oh well… ;)

    • jennifer
      Författare
      18 april, 2016 / 10:02

      Tack för din uppsats-kommentar, det är alltid lika intressant att höra ett längre utlägg :) Låter himla skönt att du kommit till insikt om vad som är viktigt för dig!

  2. Anna
    17 april, 2016 / 23:56

    Skall tillägga att jag är 30+ idag och gillar att lukta på blommorna ;)

  3. Åsa
    18 april, 2016 / 09:24

    Jag är jätteoptimerad vilket gör att jag har gott om tid för att lukta på blommorna åxå :) Alltså, jag är ganska lat, och behöver mycket tid att bara sitta och läsa eller vara i skogen eller sova en stund på eftermiddagen. Alltså måste jag vara ganska effektiv den tiden som jag är aktiv, annars hinner jag inte lata mig :)

    Men det är trevligare med lazy dayz när man är två. Är man ensam blir det inte lika avslappnat tycker jag. Det är då man gör såna saker som kör bil över halva Sverige för att få springa 3 minuter tillsammans med sina hundar…

    • jennifer
      Författare
      18 april, 2016 / 10:01

      Hehe, det låter smart! Hur pass effektiv är du då när du är effektiv? Och har du några tips? Undrar också vad ditt perspektiv på ”halva Sverige” är, haha!

  4. 18 april, 2016 / 15:51

    Jag är lite sån som behöver mycket egentid och tillräckligt med avkoppling för att få gjort något vettigt däremellan. Eller kanske är jag bara lite lat. Men jag vet hur galet stressad jag blir när jag inte får varva ner, så jag gissar att jag helt enkelt är väldigt stresskänslig. Gick halvt in i väggen i gymnasiet och åt därefter depressionsmedicin i flera år… Jag skulle aldrig våga ha fullsatta scheman nästan hela dagarna av den orsaken. å andra sidan känner jag ofta att jag inte hinner/orkar med riktigt allt jag jag borde (eller kanske det jag känner att samhället förväntar sig av mig), vilket kan vara en stressfaktor i sig… :’D Sammanfattat har jag stort behov av återhämtning och egentid utan massa måsten, men samtidigt behöver jag några timmar längre dygn ;)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Looking for Something?