3, 2 och 1 år sen.

Om vi kikar på vad jag gjorde exakt på dagen för två och tre år sedan så är det inte konstigt att jag började drömma mig iväg för ett år sedan. Och inte konstigt att upptäckarlusten för jämnan ligger där inom en och lurar.

För tre år sedan

Det lilla handbagaget var packat med det absolut nödvändigaste för 5 dagar på paradisön Samoa. Jag hade från början bokat resan helt själv. Det var en vecka innan tentorna och jag tänkte att jag lika gärna kunde tentaplugga på en strand mitt i Stilla Havet. Dessutom är det inte ofta man får chansen i livet att besöka en liten ö så långt borta från Sverige. Sen slutade det med att min roomie också följde med, Chelsea. Det var en sjukt häftig upplevelse!

För två år sedan

Jag bodde i Indien, i Kochi, Kerala. Det var en lördag och jag och min tyska väninna slash kollega slash roomie följde med den holländska VD:n för företaget vi jobbade på och ytterligare en holländsk kollega, ut på en utflykt och äventyr till stranden Cherai Beach. Det var lite magiskt. Och vi hade sjukt kul vill jag minnas.

För ett år sedan

 

Ja för precis ett år sedan satt jag alltså på ett bibliotek i Åbo i Finland och drömde mig bort, haha. Ungefär lite samma känsla idag här hemma hos mamma vid köksbordet. Koffeinkick och cravings var blogginlägget.

Det är lite spännande att se vad man gjorde för x antal år sedan. Men om man skulle kolla på detta varje dag så minns man väl tillslut allt för väl? Om man varje dag traglar vad man gjorde för alla dessa år sedan. Jag gillar att kika på det ibland, men inte jämt.

Det är alltså appen Timehop som talar om för en med hjälp av alla sociala medier man använt vad man gjorde precis på dagen tidigare år om ni inte redan upptäckt den.

Kramen med Winnerbäck och hotellefterfest.

Jag nämnde ju min Winnerbäck-upplevelse för er. Det var en onsdag i november 2009. Och den började såhär.
lars winnerbäck konsert

Med det här två, mina bästa vänner då. Ronja och Viktoria. 

bästa vänner bästisar

Vi gick på gymnasiet och det var vi tre. Mycket kärlek, men också mycket smärta så som det är när man är sjutton eller arton och håller på att ‘bli vuxen’. Jag var i alla fall sjutton och hade en mörk hårfärg som skiftade i rödlila. Den hårfärgen representerar hela den hösten för mig och det var en väldigt fin höst. Vi skulle ta studenten det året. Och vi hade vår första studentfest på skolans första dag. Men det hör till en annan historia.

Den här kvällen var en magisk Winnerbäck-konstert. Men kvällen tog inte slut där.

Mina bästisar kände tröttheten krypa på, medan jag endast kände partysuget. Så jag och Elin, som vi bodde hos, och som aldrig bangar fest, vi drog in till en av Luleås få krogar som hade öppet den onsdagskvällen. Minderåriga och falskleg, någon som hade åldern inne gick in med sitt id-kort och lånade ut sitt körkort åt någon som inte hade åldern inne. Det funkade. Cider och drinkar. Kanske någon shot. En dans. Någon med ett fint leende. Det blev sent och vi tänkte gå vidare på efterfest, så som man gör trots att det är onsdag.

Precis när vi ska gå vänder jag mig om och ser en man med rött, lite längre hår sitta vid ett bord tillsammans med sitt sällskap. Det där måste vara han. ”Joanna, är inte det där han?” ”Vem då?” Winnerbäck! Det måste vara Winnerbäck!” Något tipsy tog jag mod till mig och gick upp till hans bord. Villbarasägaattjagtyckerduärfantastisktbra. Det var ungefär det jag lyckades få fram. Och att jag grät till varning för ras. Och han sa, tycker du verkligen det – tack. Följt av en kram. En varm och go, och väldigt ödmjuk Winnerbäck-kram.

Av någon anledning hade vi massor av vänner som bodde på hotell i staden den natten. Och där hamnade vi på efterfest. Jag minns någon som låg på golvet i korridoren och upprepade samma mening, jag minns en bastu, och att vi drack kaffe spetsat med bacardi razz. Smakade såklart vidrigt. Det blev morgon och jag följde med en annan kompis till hotellet där han bodde, enbart för att låta han smuggla med mig in till hotellfrukosten.  Efter en något märklig frukost promenerade jag de trettio minuterna hem till Elin för att krypa ner och sova morgonens sista timmar mellan mina bästa vänner. Lyckligt i hjärtat för en bra kväll och ett bra liv.

6 oktober.

Hej på er! Det är måndagsmorgon och jag får be om ursäkt att det varit lite dött på bloggen under helgen, det händer ju ibland. Och vet ni vad, idag är det min namnsdag! Grattis alla Jennifer.

Den 6:e oktober har lite ristat in sig i mitt minne som ett ”jobbigt” datum. För åtta (!) år sen var jag fjorton och ägnande kvällen åt att leda aspackade kompisar hem varav en av mina närmsta vänner, tretton år, fick skickas bums till akuten för magpumpning. Det hade festats kring kyrkan under kvällen (ja alltså….) och konsumerats aningen för mycket hembränt. Småstadssamhället i ett nötskal? Det var så det gick till i Gällivare.

Det var tider av duck faces och lager av smink på vår unga och perfekta hy. Och timmar spenderades framför speglarna, framför allt för att platta håret. Jag vet inte hur många timmar jag väntade på mina vänner som var helt plattångs-frälsta.

duck face fjortisar

Vi gjorde oss snygga för att hänga utomhus, kring Statoil och Kioskpiraten. Hur många minusgrader det än var gick vi utomhus i jeans och tunna skor. Vi var alltid ett gäng på minst tio personer. Otalet gånger blev vi utkörda från Statoil när vi desperat försökte värma oss i kylan. Det var pojkar och flickor som blev ihop. Alla tjejer var kära i han som inte ville ha någon alls. Så mycket drama och intriger bland dessa unga tonåringar.

Dessa mobiler var sprillans nya och supercoola. Hur coolt var det inte att kunna lägga på genom att stänga luckan på sin telefon? Man kände sig som i en film minns jag.

gammal samsung mobilmsn chatt

När vi inte smsade med våra mobiler hängde vi konstant på msn. Och oj vad vi önskade att just han skulle skriva, vi loggade ut och in bara för att få uppmärksamheten. Det här var även tiden då jag hade hälften av mina bästa vänner på Lunarstorm och de töserna är mina internetvänner än idag.

Och mitt rum hörni, det såg ut såhär… Vi var tretton, fjorton år, mina vänner var så balla att de börjat ‘festa’ och dricka ‘hembränt’. Själv var jag nyktrast av alla och levde uppenbarligen fortfarande i någon sorts rosa flickdröm.

rosa rum

Det är för övrigt detta rum jag som tolvåring fick måla om alldeles själv? Mamma tänkte åååh hon är så kreativ! Rummet ser ut så än idag faktiskt. Och jag kommer nog aldrig måla ett rum igen. Saknar den tolvåringens självförtroende.

Det sjuka är att jag har blogginlägg från den här tiden, i en gammal blogg. Otroligt tonårs-kryptiska blogginlägg med alldeles för deppiga och destruktiva inslag. Men det tycks enligt de inläggen som om hösten 2006 var en fin tid, eller spännande tid kanske. Det var något vi kom att sakna.

Det är dags att ta farväl.

Det är augusti, närmare sig slutet av augusti till och med. Det är dags att börja ta farväl nu, dags att ta farväl av sommaren. Jag blev nöjd med sommarsemestern jag fick. Jag är nöjd med allt jag hunnit uppleva den här sommaren. Tyskland och München med roadtrips under våren, alperna, kärlek, varma dagar i grannlandet och slutligen snart så Göteborg. Jag är redo att ta farväl och känner pirret över att få krypa in i höstens svala men mysiga famn. Jag ser fram emot att få svepa den där halsduken runt mig, kanske krypa upp i hans famn en blåsig torsdagkväll, titta på en av alla serier vi följer och dricka en av alla tesorter jag inhandlat. Jag kommer vrida upp Winnerbäck på högsta volymen i min hörlurar och promenera i mörka kvällar. Och yoga när dagen är som ljusast. Förhoppningsvis har jag något att sysselsätta mig med också, någonstans att gå om dagarna i mina älskade höstboots.

Och vet ni varför jag är lite extra exalterad över det här med höst? Jag har inte upplevt höst på tre år. TRE ÅR! Sommaren 2012 drog jag till Nya Zeeland ett halvår och fick uppleva våren där istället. Ett år senare hamnade jag i Indien och levde i den eviga hettan i nästan sju månader. Så ja: hösten, du är mig varmt välkommen!

Min höst 2011 var i alla fall väldigt fin vill jag minnas, lite som bilden från då vill beskriva det:IMG_0340.JPG
Det var även då vi hittade Hjalmar, Emma nummer två, som anknöt sig till oss faddrar trots att hon var vår älskade lilla nolla! Så bra höst var det!IMG_0339.JPGSer ni vilka vi är? Spice Girls. Frost, Hjalmar och jag. Sporty, Baby och Posh.

Det som hände exakt ett år sedan.

Jag vill ge mig iväg från trygghet och kasta mig ut i någonting som man aldrig vet vart det leder.
Jag vill andas nya platser och upptäcka vad som finns där ute. Jag och världen, världen och jag, vi vill få upptäcka varandra.
Hur ska man veta, om man inte ser det med egna ögon. Hur ska man förstå, om man aldrig får uppleva. Hur ska man nöja sig med det man har, om man inte vet vad man går miste om.

Så skrev jag för exakt ett år sedan när jag var på väg med Indien som slutdestination. Och jesus kristus jag ramlar nästan av stolen när jag tänker på vilket sjukt år det har varit. Underbart och magiskt, kaotiskt och omvälvande på verkligen alla sätt.

indisk lägenhetgata i indien

Vill ni läsa mer om hur det var att komma till Indien kan ni läsa från juni månad och även juli. Eller gå in under kategorin Indien och bläddra er igenom inläggen.

Skrev även ett liknande inlägg då, om vad som hände ytterligare ett år tidigare. När den sagolika drömmen tog sin början och jag åkte till Nya Zeeland. Herregud, det var så fantastiskt. Och nu är jag här i München, som är en saga i sig.

Vilka äventyr det varit de senaste åren. Det kanske är dags att ge en plats en längre chans än endast sex månader? Tänk om jag skulle stanna i München åtminstone lite längre? Vi får se. Har nog för övrigt fortfarande kvar årsresumén av senare halvan av 2013 kvar att skriva ännu… Det kommer bli en resumé av den tiden tids nog.

För ett år sedan när den sagolika drömmen tog sin början.

Det är precis ett år sen den började, min Nya Zeeland-saga. Och jösses. Inte visste jag då vilket paradis jag äntrat eller vilken dröm jag skulle leva i de kommande månaderna. När jag tänker på Nya Zeeland idag fylls jag med en lyckokänsla som är svår att förklara. Jag minns glädjen som nästan konstant rusade genom kroppen. Endorfinerna som aldrig tycktes ta slut.

Vännerna, äventyren, festerna, skratten. Han som höll mig i sina armar när jag var jättesjuk i feber och fast än det bara var tredje gången vi sågs brydde jag mig inte om att jag var osminkad. Den galna husfesten i det lilla surfparadiset Raglan. Alla filmer vi såg på ihop. Öarna vi besökte, och särskilt magin på Waiheke. När vi mediterade och alla grät hysteriskt. Middagar efter middagar tillsammans med bruncher och luncher och cappuccinos. Gaby blev min första riktigt nära vän. Och Martin. De två svenskarna, såklart. Norrmännen kom allt närmre eftersom och så även min Brittiska Nya Zeeländska prinsessa Chelsea. Plus alla de andra som gjorde drömmen precis så magiskt som det bara kan bli. Som jag minns vår roadtrip på sydön, galen och underbar på alla sätt och vis. Jag minns Mr Farmer och smurf-partyt där vi var utklädda till fyrtiotalet smurfar som tog över Aucklands gator. Födelsedagspartyn, rugbymatcher, promenader, fantastiska vyer, vin, dejter, sjuka historier, kärlekstrubbel och skrattet som aldrig tog slut. Och hostan som heller aldrig tog slut. Shoppingen, när jag köpte kjolen och elefant-ringen som fortfarande är mina favoriter. Mumford and Sons-konserten, Wellington och fallskärmshopp. Sovmorgnar, sena nätter, eftermiddagslektioner, blåst, regn och så jävla mycket lycka.

Och jag minns honom lite särskilt just idag, för det är precis ett år sedan jag såg honom för första gången. På det där dansgolvet. Jag minns det så tydligt. Vad han sa. Vad jag sa. Och resten av vår historia. Som alltid är det finaste med människor och det vi minns, hur de får oss att känna oss. Om vi trivs i varandras sällskap, skrattar ihop och så. Men man kan ju inte bli kär i någon som bor på andra sidan jorden när man är tjugo år gammal. Då skulle jag ju för sjutton aldrig vara här, här i Indien. Livet hade andra planer för mig och vet ni vad jag brukar säga? What if it’s not about the end, what if it’s about the story? Jag sörjer inte att en eventuell kärlek lät sig gå förlorad, jag gläds åt den vackra historien som lät sig utspelas där och då.

Trots det är det svårt att inte känna tårarna leta sig fram i ögonvrårna, och nedför kinderna. Känslorna är en kaotisk blandning av nostalgi och tacksamhet.