6 oktober.

Hej på er! Det är måndagsmorgon och jag får be om ursäkt att det varit lite dött på bloggen under helgen, det händer ju ibland. Och vet ni vad, idag är det min namnsdag! Grattis alla Jennifer.

Den 6:e oktober har lite ristat in sig i mitt minne som ett “jobbigt” datum. För åtta (!) år sen var jag fjorton och ägnande kvällen åt att leda aspackade kompisar hem varav en av mina närmsta vänner, tretton år, fick skickas bums till akuten för magpumpning. Det hade festats kring kyrkan under kvällen (ja alltså….) och konsumerats aningen för mycket hembränt. Småstadssamhället i ett nötskal? Det var så det gick till i Gällivare.

Det var tider av duck faces och lager av smink på vår unga och perfekta hy. Och timmar spenderades framför speglarna, framför allt för att platta håret. Jag vet inte hur många timmar jag väntade på mina vänner som var helt plattångs-frälsta.

Vi gjorde oss snygga för att hänga utomhus, kring Statoil och Kioskpiraten. Hur många minusgrader det än var gick vi utomhus i jeans och tunna skor. Vi var alltid ett gäng på minst tio personer. Otalet gånger blev vi utkörda från Statoil när vi desperat försökte värma oss i kylan. Det var pojkar och flickor som blev ihop. Alla tjejer var kära i han som inte ville ha någon alls. Så mycket drama och intriger bland dessa unga tonåringar.

Dessa mobiler var sprillans nya och supercoola. Hur coolt var det inte att kunna lägga på genom att stänga luckan på sin telefon? Man kände sig som i en film minns jag.

När vi inte smsade med våra mobiler hängde vi konstant på msn. Och oj vad vi önskade att just han skulle skriva, vi loggade ut och in bara för att få uppmärksamheten. Det här var även tiden då jag hade hälften av mina bästa vänner på Lunarstorm och de töserna är mina internetvänner än idag.

Och mitt rum hörni, det såg ut såhär… Vi var tretton, fjorton år, mina vänner var så balla att de börjat ‘festa' och dricka ‘hembränt'. Själv var jag nyktrast av alla och levde uppenbarligen fortfarande i någon sorts rosa flickdröm.

Det är för övrigt detta rum jag som tolvåring fick måla om alldeles själv? Mamma tänkte åååh hon är så kreativ! Rummet ser ut så än idag faktiskt. Och jag kommer nog aldrig måla ett rum igen. Saknar den tolvåringens självförtroende.

Det sjuka är att jag har blogginlägg från den här tiden, i en gammal blogg. Otroligt tonårs-kryptiska blogginlägg med alldeles för deppiga och destruktiva inslag. Men det tycks enligt de inläggen som om hösten 2006 var en fin tid, eller spännande tid kanske. Det var något vi kom att sakna.