Jag nämnde ju min Winnerbäck-upplevelse för er. Det var en onsdag i november 2009. Och den började såhär.
Med det här två, mina bästa vänner då. Ronja och Viktoria.
Vi gick på gymnasiet och det var vi tre. Mycket kärlek, men också mycket smärta så som det är när man är sjutton eller arton och håller på att ‘bli vuxen'. Jag var i alla fall sjutton och hade en mörk hårfärg som skiftade i rödlila. Den hårfärgen representerar hela den hösten för mig och det var en väldigt fin höst. Vi skulle ta studenten det året. Och vi hade vår första studentfest på skolans första dag. Men det hör till en annan historia.
Den här kvällen var en magisk Winnerbäck-konstert. Men kvällen tog inte slut där.
Mina bästisar kände tröttheten krypa på, medan jag endast kände partysuget. Så jag och Elin, som vi bodde hos, och som aldrig bangar fest, vi drog in till en av Luleås få krogar som hade öppet den onsdagskvällen. Minderåriga och falskleg, någon som hade åldern inne gick in med sitt id-kort och lånade ut sitt körkort åt någon som inte hade åldern inne. Det funkade. Cider och drinkar. Kanske någon shot. En dans. Någon med ett fint leende. Det blev sent och vi tänkte gå vidare på efterfest, så som man gör trots att det är onsdag.
Precis när vi ska gå vänder jag mig om och ser en man med rött, lite längre hår sitta vid ett bord tillsammans med sitt sällskap. Det där måste vara han. “Joanna, är inte det där han?” “Vem då?” Winnerbäck! Det måste vara Winnerbäck!” Något tipsy tog jag mod till mig och gick upp till hans bord. Villbarasägaattjagtyckerduärfantastisktbra. Det var ungefär det jag lyckades få fram. Och att jag grät till varning för ras. Och han sa, tycker du verkligen det – tack. Följt av en kram. En varm och go, och väldigt ödmjuk Winnerbäck-kram.
Av någon anledning hade vi massor av vänner som bodde på hotell i staden den natten. Och där hamnade vi på efterfest. Jag minns någon som låg på golvet i korridoren och upprepade samma mening, jag minns en bastu, och att vi drack kaffe spetsat med bacardi razz. Smakade såklart vidrigt. Det blev morgon och jag följde med en annan kompis till hotellet där han bodde, enbart för att låta han smuggla med mig in till hotellfrukosten. Efter en något märklig frukost promenerade jag de trettio minuterna hem till Elin för att krypa ner och sova morgonens sista timmar mellan mina bästa vänner. Lyckligt i hjärtat för en bra kväll och ett bra liv.
Ett svar
men inte ett dugg dödsavis.