hemska barnaminnen och note to self

Det finns nog ingenting jag finner så frustrerande som att veta att jag har rätt och någon inte vill tro på det. Jag upplevde ett trauma kring detta som barn. Jag var kanske 10 år och hade två bästisar som jag umgicks med jämt. Och herre jösses vad vi kunde bråka. Men det värsta jag minns var när jag blev anklagad för att ha skapat en användare på communityn Lunarstorm i en av mina bästisars namn och “låtsas vara henne” och skrivit något jag inte kan minnas vad men som var väldigt elakt. Jag minns att de inte trodde på mig och jag minns att jag trodde att jag skulle dö. Hur kunde de vara så elaka?

Men vi var elaka allihopa. Jag minns när jag ville ha tillbaka mitt bästishjärta en gång när vi hade bråkat och min bästis mamma sa “den som ger och tar igen, är tjuvens bästa vän!”. Kan ni förstå? Jag var ett litet barn och jag minns än idag så tydligt de där orden, allvaret i hennes röst och den mörka blicken. Den lilla flickan hörde bara att hon var tjuvens bästa vän. Mamman visste inte ens varför jag inte ville vara bästisar längre, men det minns jag inte idag. Och jag minns en annan gång när vi var i en stuga, en tjej av oss tre gick ut ur stugan och vi sa något elakt om henne och hon hörde det för fönstret var öppet så hon kom tillbaka in igen storgråtandes. Ja, livet var inte lätt som liten. Ni vet dem som säger att allt var så enkelt när man var barn? Bullshit säger jag. Livet är fantastiskt härligt nu, men som barn och tonåring var livet fan sjukt jobbigt emellanåt! 

Hur som helst, ett litet sidospår där. Ville bara påpeka att detta citat nedan kan vara väldigt sant ibland. Och jag är lite dålig på det själv, jag kämpar för min “rätta” åsikt tills jag får igenom den eller inser att, oops, jag hade fel och går iväg med svansen mellan benen. Ibland spelar det ingen roll vem som har rätt, det är inte alltid värt fighten.