Hittade en text jag skrev för tre år sedan i min gamla blogg. Publicerar den igen och låter den förbli oredigerad, precis så som Jennifer 17 år skrev den.
Vad jag vet så finns det många som är rädda för att släppa in folk för nära in på sig själva. För att öppna sina hjärtan och ta emot och ge kärlek. Rädda för att en dag bli svikna, sårade, lämnade. Och kanske vill man inte ge bort sig riktigt helt till den där fina man träffar. Att man helt enkelt inte tänker vara en blomma som låter sig plockas.
Men om man aldrig låter sig plockas, om ingen får riva upp en med rötterna och bära med sig från ens så trygga plats, så kommer du tillslut att bli en väldigt sorgsen och vissen blomma. Kanske står du kvar på samma ställe tills du en dag dör och faller ihop. Visst, du var en blomma med girlpower som tycktes vara självständig och stå på egna ben, men hur ballt är det egentligen?
Kanske är det bättre att vara den där blomman som låter sig plockas. Låta vem som helst få slita dig loss ur marken och ta dig med till platser du aldrig sett förut. Kanske kommer också den dag då någon kastar bort dig. Tycker du blivit en vissen blomma och inte längre vill ha dig. Så ligger du där ensam på marken igen, den här gången utan en stjälk att luta sig på eftersom du redan blivit uppriven med rötterna.
Och om ni inte redan vet, så kan ni tänka er hur ont det skulle göra.
Men om man nu låter sig plockas så vad mer har man att förlora än just det här krossade hjärtat som gör så ont när det går sönder? För vad är ett helt hjärta som aldrig fått uppleva kärleken, det där underbara, pirret i magen, armarna som slingras runt varandra och aldrig, aldrig vill släppa taget, tryggheten i att ha någon och allt det där ni vet.
Det kommer vara så mycket roligare att låta sig plockas, kastas runt i ett virrvarr av lycka och bli kastade på marken, för att sedan bygga upp sig igen. Planteras om på nytt och göra sig beredd för att bli plockad igen.