Babbel språkapp

Jag insåg tidigt att jag ville bo och jobba utomlands. Och det var till slut en dröm som gick i uppfyllelse. Jag kan än idag minnas hur avlägset det en gång kändes. Hur skulle jag kunna ta mig ut i världen? Jag minns också att det krävts en hel del pappersarbete och besök hos diverse myndigheter, något jag tycker man allmänt är dålig på att lyfta fram när man pratar om utlandsflyttar.

I takt med att Finland börjar kännas allt mer bekvämt så lockar förstås andra länder. Och nu när jag lär mig finska inser jag mer och mer hur häftigt det skulle vara att prata fler språk. Mycket vill ha mer. Jag har påbörjat både tyska och spanska under skolåren, så de skulle vara lättare att plocka upp igen än att börja helt från noll med ett nytt språk. Men, där finns ändå någon sorts romantiserad tanke om att också italienska skulle vara ett spännande språk att lära sig…

Och de länder jag skulle vilja bo i hänger faktiskt ihop med den här önskan om att få lära mig fler språk. Jag vet nämligen att man aldrig lär sig ett språk så bra som när man bor i landet där det talas. Eller så här, det är tusen gånger enklare och mer motiverande att faktiskt plugga det om man befinner sig i det. Senast jag var i Österrike kände jag en stark längtan efter att få dyka ner i en tyskabok, eller kanske ännu hellre en språkapp (mer om det längre ner).

De tre länderna och de tre språken

Spanien och spanskan

Jag har spenderat många sommarsemestrar som barn på Mallorca men när jag träffade T så introducerade han mig för ett ännu mer spännande Spanien. Vi var där en sommar, besökte Barcelona, Bilbao, San Sebastian och Madrid – och gissa om jag fick mersmak? Jag var tillbaka senare och fick uppleva Costa Brava som fick mig att bli ännu mer förälskad.

Och varför Spanien och spanskan hamnar högst upp är för att jag tror det skulle vara det lättaste landet att lära sig språket i. Jag kan lite spanska men framför allt är de lite sämre på engelska där och därför blir man tvingad till att använda det på ett helt annat sätt. Tröskeln för att själv börja prata skulle alltså vara lägre.

Tips om du gillar spanska är de här spanska serierna på Netflix.

Babbel Spanien

Österrike och tyskan

Jag har bloggat en del om Österrike den här vintern och ser så mycket fram emot att få komma tillbaka hit i sommar. Då ska vi upptäcka nya delar av landet, bortom de berg jag är van att vistas bland. Anledningen till att jag skulle vilja bo här är dock bergen. Tänk att jämt få vakna i någon av alla dalar, gå ut på morgonen och dra in frisk luft i lungorna med bergsvyer som sträcker ut sig framför en? München i Tyskland är också en stad vi pratat om, med tanke på närheten till Alperna.

Babbel Österrike

Tips på en tysk låt jag gillar just nu: Für immer wach, med Gestört aber GeiL.

Italien och italienskan

Italien skulle antagligen vara det svåraste landet att bo i och försöka lära sig språket eftersom jag inte läst någon italienska alls tidigare. Men det finns ändå en längtan hit. Ts absoluta favoritmat att laga är italienskt (jag klagar inte) och han är just nu helt hooked på en italiensk tv-serie, Don Matteo (antagligen skulle jag också ha sett den om det inte vore för att finska Yle bara visar den med finsk text).

Jag har faktiskt bara varit i Milano för nu två år sen, men är ganska (väldigt!) sugen på att besöka många fler delar av Italien, typ alla?

Babbel italien

Så om inte min kille övertalar mig totalt om att fly till Italien (han pratar redan ganska bra tyska och spanska), blir det då Spanien eller Österrike? Om jag ska vara ärlig kan jag föreställa mig en vardag i bägge länderna. Jag tänker mig härliga dagar i Madrid eller San Sebastian. Att det skulle vara enkelt att lära känna folk. Eller så ser jag framför mig bergen i Österrike med vandring och skidåkning.

Men någon dag ska vi ta oss dit för en stund. Bo, jobba, lära oss språket.

Lär dig spanska, tyska eller italienska med Babbel

Jag har under några veckor testat en, för mig, ny språkapp: Babbel. Bestämde mig för att öva på tyska inför resan till Österrike vi ska på i juni. Snabbt insåg jag att appen blandar många olika delar, både att lyssna och själv prata, välja rätt ord, läsa, och skriva själv. Dessutom finns det avsnitt som fokuserar på specifika områden. Vissa har mer fokus på grammatik, medan andra ger mer användbara meningar för olika situationer.

För alla språk så är första delen i varje kurs gratis. Det går alltså bra att skaffa ett konto, genom att ladda ner appen eller via hemsidan, och testa lite innan man bestämmer sig för om vill betala för den (då får man tillgång till allt material).

Vad jag gillar med Babbel:

* Olika nivåer. Oavsett om du kan lite, mycket eller ingenting så kan du använda Babbel genom att hitta din nivå och börja därifrån. Jag och min kille pratar svenska ihop till 90% och han tyckte att han också kunde lära sig lite mer svenska via appen, men han hade velat att den gick fram snabbare med tanke på hur avancerad han redan är. Jag som nybörjare uppskattar dock tempot.

* Variation. Varje kurs innehåller flera olika moment (lyssna, tala, läsa, skriva) och det känns som det bästa sättet att lära sig. Jag gillar också att även där de förklarar till exempel grammatik så kollar de att du förstår genom att ha ”fylla i luckor”-övningar.

* Sammanhang och förklaringar. Jag gillar att Babbel sätter allting i ett sammahang med olika meningar och även konversationer. Dessutom kommer de då och då med tips eller förklaringar till varför det är si eller så, och också hur det skiljer sig från svenskan (om du valt svenska om ditt språk).

* Både som app och via dator/webbläsare. Det är faktiskt skönt att kunna göra övningar också via datorn och inte bara genom telefonen. Inte alla språkappar erbjuder denna möjlighet så tycker det är en bra fördel!

* Repetition. Babbel erbjuder repetion både av kursen du avslutat och nya ord som du lärt dig. Så viktigt när man pluggar språk!

Här kan man navigera bland olika teman, bland annat…

Ganska roligt att ett avsnitt som heter ”Oktoberfest” finns med för tyskan. Jag gillar hur de anpassat språken efter kultur och vad som kanske passar turister.

Här är några screenshots från appen för att visa exempel på hur det kan se ut:

Kursen börjar med att du lyssnar och upprepar.

Andra och tredje bilden visar en annan kurs som går in djupare på grammatiken och förklarar.

Fyll i, ibland får du skriva själv och ibland får du färdiga ord – gillar även variationen här.

På andra bilden ett tydligt exempel på hur de förklarar genom att ta hjälp av svenskan, ”det låter som svenskans aj i haj”. Och sista bilden, där du kan repetera och öva på de nya ord du lärt dig.

Jag har alltså börjar med tyska, men det finns flera andra språk, till exempel spanska, italienska och franska. Har sagt det förut, men jag tycker det bästa sättet för att lära sig språk är att kombinera olika inlärningssätt, så en app kan vara bra att kombinera med till exempel en fysisk kurs i staden där du bor.

Hur många språk kan du, och pluggar du något just nu?

Caféet hade inte förändrats mycket. Samma sort jazz spelades i högtalarna och killen i kassan såg bekant ut. Någon pratade svenska men utöver det rörde sig ett sorl av finska mellan de gamla, vitmålade väggarna i trä. Han valde en mandelcroissant och jag skulle valt en likadan men det var roligare att dela på två olika så jag tog en bulla som förhoppningsvis var godare än den såg ut. Vi satte oss vid fönstret. Utanför promenerade och cyklade människor förbi mellan oss och ån. Såhär års var inte vattnet särskilt smickrande och inte ens Photoshop skulle kunna rädda det. Det var slutet på mars, solen började bli varm och vi kunde känna vårens förväntningar i oss.

Han drack svart kaffe och jag sippade på en cappuccino. Konstaterade att den kunde haft mer mjölkskum. Men tänkte att det är vad som gör mindre städer så charmiga, allting är lite enklare, lite mindre perfekt. Kraven här är inte lika höga, man nöjer sig med mindre. Kanske var det mina fördomar, kanske låg det någon sanning i det. Oavsett vilket kändes det uppenbart vilka vinnarna var. Jag hade faktiskt svårt att tro att någon kunde vara riktigt lycklig i de minimala lägenheterna i Helsingfors innerstad som kostade mer än vad min pappas hus på 177 kvadratmeter var värt. Där uppe skulle vi kunna bo i ett slott, slippa tunnelbanans hjärndöda transportsätt och bara ha fem minuter till naturen.

Jag slets ur mina tankar när han plötsligt började berätta om Sloveniens historia. Tänk att när ett land hade en gemensam fiende kunde de samarbeta som aldrig förr, men så fort de fick sin självständighet uppstod inbördes konflikter. Jag höll med om att det skulle gå att applicera på det mesta i livet. Om vi jobbar mot något, eller för något, tillsammans, har vi inte tid att fighta varandra. Kunde ses som ett råd för relationer.

Medan han läste om länders historia och lärde sig förstå världen, läste jag om stereotypiska relationer och lärde mig egentligen inte mer än att människan sedan 2014 förändrats ungefär lika mycket, eller lite, som det här caféet. Förutom det att vi då ville ha ekologisk mjölk, och nu kräver havredryck.

Nu.

Då.

Egentligen brukar jag vara snabb på att radera misslyckade bilder pga finns helt enkelt inte utrymme bland alla tusentals bilder jag har i min dator. Men några godbitar har jag sparat genom åren.

Varför ska man alltid ta minst två bilder? Jo, för att det finns alltid en risk att någon blinkar. Ju fler man är desto fler bilder krävs. Här lyckades i alla fall jag och mamma synka våra blinkningar, alltid något. Jag ser också ut att prata på den här bilden. Helst ska man vara tyst när någon försöker fota en… :)

Att fota i solen.

Tanke: Åh jag ställer mig här i den fina kvällssolen som lyser rakt på mig, det blir nog jättefint.

Realitet: Det gäller att jobba med ljuset på rätt sätt. Det här blev ju, kanske inte så, lyckat?

Hej spöket på semester.

Tanke: Åh, fota mig här vid tågfönstret så kan jag se så där drömmig ut som om jag ska träffa mitt livs kärlek på just det här tåget.

Realitet: för inzoomat pga mitt objektiv som är svårt att fota med när man sitter mitt emot varandra på ett tåg. Så ja, man ser ju inte överhuvudtaget att det är ett tåg jag befinner mig på. Sen är det ett alldeles supergrönt ljus, inte särskilt smickrande.

Efter att bilden togs utbröt möjligen ett litet bråk där någon argt sa ”jag är inte din fotograf!!!” och sedan efter en stund lovade att visst fortsätta ta bilder på mig, ehe. Ingen lätt modell att jobba med. 

Folk i bakgrunden. Oj, vad många gånger någon stackare i den oskarpa bakgrunden förstört en annars ok bild. Hon just här ser inte heller supernöjd ut över att just ha upptäckt att hon är just i kameralinsens riktning och ser ut att försöka skynda sig därifrån.

På ett café i Amsterdam.

Att bli fotad när man föreläser. Här snackar vi inte bara att det krävs minst två bilder utan snarare tjugotvå. Man blir som sagt inte särskilt smickrande på bild när man babblar. Händerna ihop verkar också vara min grej, ser kanske ganska sympatiskt ut? Och så lite halvt öppna ögon, halvöppen munnen och dubbelhaka – vilket framgångskoncept!

När man ber någon annan fota och man inte är skarp på en enda bild, trots att personen i fråga tagit fler än en. Det är ju bara, underbart. Lärdom: meddela alltid hur man tar fokus med kameran (på min Lumix genom att trycka på skärmen) och kontrollera bilden efteråt…

När man fotat flera bilder och den enda med hyfsat ok ljus är den man typ blundar på. Jahapp. Obrukbar.

Tanke: jag sätter mig sådär fint på den här stenmuren med en magisk fullmåne i bakgrunden. Vad kan gå fel?

Realitet: Allt kan gå fel. Månen ser som månar alltid gör på bild (om man inte är lite mer proffsig) väldigt fjuttig ut. Och jag ser inte särskilt bekväm ut, för att inte tala om det vackra(!) gulorgangea ljuset som lyser upp på mig underifrån. Nej, ingen drömbild.

När man inte vet att man blir fotad. Hahaha den här bilden är så hemsk, tagen genom bilrutan när vi stod i bilkö på väg in i Serbien. Tänk att det är sådär jag ser ut…  

När man känner sig enormt ful (vi har alla såna dagar) och därför poserar oseriöst, och dessutom blir oskarp. Kanske vi kan se på det lite som ett konstverk?

Och så detta: när man fotat en hel serie med bilder på en drömmig plats och sen går fram till kameran för att kolla och inser att ens kille inte kommenterat det faktum att kragen är helt vriden. Happ. Då kör vi ytterligare en bildserie då.

Frågan nu är om dessa bilder kanske borde framkallas och sparas i ett minnesvärt album (det är ju trots allt lite kul med det som inte är helt perfekt) eller helt enkelt raderas för gott?

Det ligger ett tungt mörker över hela samhället trots att det är början på april och vårsolen äntligen återvänt. Jag promenerar genom centrum, förbi tomma lokaler som en gång hyste rum för klädbutiker, banker och frisörsalonger. Ett par frisörer finns ännu kvar, tydligen slutar inte folk att bry sig om hur de ser ut i håret trots allt som hänt. Jag tar av till höger, förbi kyrkan som inte längre är upplyst och skulle behöva målas om. Bestämmer mig för att ta en längre promenad och fortsätter upp till Dundret. Där sträcker sig höga lägenhetshus upp bredvid vägen, minnesbilderna fladdrar förbi från när de var alldeles nya och ståtliga och lyckliga par och familjer flyttade in så fort de var klara. Bara ett par minuter till skidspåren och skidbackarna.

Just som jag ska fortsätta längs vägen ser jag att den är avstängd en bit längre fram. Vinterns häftiga storm har slitit ner gamla granar som ligger utspridda över det som under snön varit vägen. Ingen har brytt sig om att röja undan det utan istället hängt upp ett gult och rött band i plast på två klena pinnar. Så jag vänder om och går tillbaka, förbi ett stillsamt centrum och mot platsen där en ny och fin ishall byggdes det där året när det byggdes som aldrig förr, 2019. Gruvan skulle framåt och det var dags att flytta på allt från Malmberget. Man gjorde det ordentligt, med fina visioner om en lovande framtid. Nya bostäder, skolor och anläggningar. Hyrorna sköt i höjden men vad gjorde väl det? Folket skulle trivas och ha det bra. Och visst hade de gjort det.

Solen har försvunnit ner bakom horisonten, temperaturen har plötsligt sjunkit och det går ett rys av obehag genom mig när jag passerar ishallen som är full av klotter och har sönderslagna fönster. Vinden viner genom den stora byggnaden och där inne spelas inte längre några hockeymatcher. Intill den ligger den gamla skolan, där gardinerna fortfarande hänger kvar och fladdrar ut genom fönstren som även de blivit offer för stenarna som flugit genom luften. Kanske i ren ilska, kanske bara i tristess.

Uppe i backen lyser det knappt i varannan villa, resten har tömts och i slutet av vägen ser jag ett hus vars möbler bärs ut och packas in i en av de flyttbilarna som kommit att bli allt för bekanta för de som ännu finns kvar här. Och för varje bil som kommer in och lämnar lika snabbt är det som om de tar lite av den glädje som en gång funnits med sig.

I tidningarna skrivs fortfarande insändare och samma morgon löd en av rubrikerna till en något mer poetisk sådan Hur kunde de låta det ske?

Alla tjänade bra, här fanns allting man ville ha.
Det var byggt på en grund av malm, nu återstår bara berg och halm.
Det bådade gott för alla som blev kvar, men när vi nu frågar får vi inga svar.
Alla som har styrt och ställt, var de snabbaste att fly detta fält.
Visste man inte redan då, att det var precis såhär det skulle gå?


Disclaimer: detta är en dystopi, alltså ”Genom att överdriva negativa fenomen och framkalla skräckvisioner av vad vårt levnadssätt kan ha för konsekvenser får man folk att reagera på saker som de kanske tog för givna eller inte tycker är så farliga vid första anblicken.”

Det var bara några veckor sen jag och Amanda hade vårt veckovisa telefonsamtal och just då pratade om hennes eventuella nya kontor. Men tänk, du kan bjuda in folk – och jag lovar att jag kommer och pratar! Så, kontoret blev hennes och nu när jag skulle komma hit upp till Gällivare så planerade vi in en liten morgonföreläsning på temat sökoptimering och hur du kan jobba smart med sociala medier. Eller SEO och social selling som var en ännu lite tjusigare titel på det hela.

Och det gjorde vi alltså i morse!

Jag var lite nervös innan, men påminner mig själv om att det är bra att prata framför folk då och då för att upprätthålla vanan i det. Och tryggheten i att prata om ett ämne man skulle kunna rabbla i sömnen hjälper förstås.

Hälften av nervositeten ligger för mig alltid i att jag inte vet hurdan publiken är. Ni vet det här med att jag kopierar folks dialekter? Jag är också van att anpassa allt jag säger och hur jag säger det till målgruppen, alltså även det omedvetet. Så beroende på om jag är i olika kompisgäng, med släkt osv. pratar jag annorlunda. Det gör antagligen många, men jag märker att min hjärna jobbar högintensivt för att försöka sortera alltihop när det rör sig om en blandad publik i olika åldrar och inom olika yrken.

Men det gick bra och publiken var en drömpublik. Som engagerat lyssnade, antecknade och ställde så bra frågor. Det kändes som om de tog med sig inspiration från morgonen och förhoppningsvis gick hem och genast fortsatte googla på allt vi pratat om.

Och Amanda är en stjärna. Som jag gillar henne. När jag klev in på hennes kontor så kände jag genast att tänk vad fantastiskt om jag hade fått sitta här och jobba tillsammans med henne.

Amandas företag heter Explore More Media och hennes nya kontor ligger på Repisvaara intill de nybyggda husen här i Gällivare. Om du behöver hjälp med digital marknadsföring, en grym fotograf eller en konferenslokal för omkring 12 pers. – hör av dig till henne.

Varför ska man bry sig om sökoptimering?

Sen försökte vi förvandla kontoret till en poddstudio och spelade in ett avsnitt till Amandas podcast Lev. För ett år sedan var jag med i en lång intervju om Indien, Gällivare, Finland och bloggande, så kul att få komma tillbaka och vara med igen. Den här gången pratade vi om företagande, kan meddela när det kommer ut.

Det här var så dundermysigt, hade kunnat sitta kvar i den där soffan mitt emot Amanda resten av april. Prata om företagande och allt det vi brinner för, men också det som verkligen är viktigt, liksom livet, vänskap, kärlek. Ser fram emot att hälsa på här igen i augusti, och sen få vara med när den här donnan gifter sig i september.

Det är den där typen av meddelanden som inte riktigt går in först. Vad menar du? Som om man kräver en förklaring. Det är inte sant, det kan inte vara sant. För hur kan en människa plötsligt bara vara borta? En så ung människa. Bara, försvinna. Min nära vän skriver, livet är skört, och det känns så oerhört skört.

Jag minns hur glad hon var, Angeliqa, vilket driv hon hade och hur enormt förtjust hon var i Fazers choklad. Hon har inspirerat många, fler än hon antagligen kunde förstå själv, och en mening jag hittade i ett gammalt meddelande från henne beskriver henne så väl ”Tillsammans kan vi verkligen ändra framtiden.”

Angeliqa skapade Vandringsbloggen och det är så vi lärde känna varandra. Som kollegor. Hon hade också lämnat en trygg anställning för ett friare liv som egenföretagare. Och det var innan jag själv gjorde det, så visst har hon inspirerat mig.

Hon visste hur man njöt av livet, som de här citaten på fotona i bilden ovan visar. En liten bunt med inspirerande små kort som hon skickade hem till ett tiotal för något år sedan. Hon spred liksom pepp omkring sig, var hon än satte sin fot.

Jag hittade de här bilderna som togs under en vårig söndag i Stockholm för ett par år sen. Angeliqa och Amanda. Det var på något sätt fint att få möta Amandas långa kram idag när vi sågs. Vi har båda så svårt att förstå det här.

Men jag är övertygad om att du välkomnades där uppe i en ljusblå och härlig himmel med kannor av svart, starkt kaffe och choklad som aldrig tar slut. Och jag kommer alltid minnas den energi och glädje du utstrålade.

<3

Min mormor bor en bit utanför Gällivare och direkt man rullar in här i byn välkomnas man av ett bottenlöst lugn. Isen ligger tjock på sjöarna, snön täcker hela landskapet och allt är tyst och lugnt förutom det fågelkvitter och skotermotorer som hörs emellanåt.

Det är ljusa kvällar, solnedgångar som går i svavelgult och rosalila. Klockan är halv nio och från mormors soffa ser jag himlen skifta i dessa färger där bakom fjällen på andra sidan sjön.

Och mormor lagar den bästa maten.

Gravad lax och karelska piroger till frukost, renkött till middag och i renklämmor, palt, fisk och goda bullar och kakor.

Vi skriver och går ut en stund. Dricker kaffe och pratar länge. Mormor stickar och jag känner inget tvång att göra något. Springer i skogen på skoterspår, bastar, och somnar gott mellan sköna lakan som syddes av kvalitetsbomull någon gång för längesen.

Under de här dagarna har jag fått göra en resa från 1930-talet till 80-talet. Mormor har berättat allt. Hur man levde då i en by i finska Lappland, om kriget, föräldrar som gick bort tidigt, att vara piga som barn, flytten till fantastiska Sverige och alla äventyr som väntade. Alla skandaler och historier och just som man undrar kan det verkligen vara sant plockar mormor fram en utklippt tidningsartikel, ett foto eller ett brev.

Mormor är min idol. ”Jag är inte felfri och jag har aldrig velat vara det. Då hade jag fortfarande suttit kvar på en stubbe i Hintajärvi.

Jag inser att jag lever ett förhållandevis tråkigt liv, tänker att det är nog dags att ta lite fler risker. Det är de där misslyckandena som skapar de bästa historierna. Det är det som gör saker och ting minnesvärt. Det är sällan de perfekta stunderna man minns utan snarare när det stormar och virvlar runt.

Restaurangvagnen har brunmönstrade säten, bord i trä och både persikofärgade och gula gardiner. Den är som tagen ur 60-talet. Människorna här är en blandning av Helsingforsbor som ska på konferens och övriga finländare som ska på skidsemester. Den första gruppen ser nyduschade ut och är klädda i tighta jeans och stickade tröjor i vad som ser ut som den mjukaste och dyraste sorten kashmir. Den andra gruppen är mer avslappnat klädda, vissa går runt i foppatofflor och andra har börjat morgonen (semestern?) med ett glas rött. Och här på tåget någonstans i finska Lappland är det ingen som bryr sig.

Själv känner jag mig som en hybrid av dessa två. Jag ska varken på konferens eller skidsemester, har tighta jeans på mig, svarta boots och en grön stickad tröja som är mammas gamla från när jag var barn. Men jeansen är sköna och jag är inte nyduschad så vid närmare eftertanke hör jag kanske mer till grupp nummer två. Håret är lite smutsigt och egentligen skulle jag tvättat det innan jag åkte hemifrån, men vem bryr sig här på ett tåg någonstans i de finska skogarna?

Framför mig har jag ett skrivblock och vid sidan om mig ett par som ser ut som om det finska tågbolaget VR tagit in just dem för att fota en reklambild. Deras stil matchar inredningen och jag får hålla band på mig själv för att inte stirra på dem eller plocka upp kameran och inleda en fotosession från alla vinklar. Jag vill så gärna säga att ni ser jättefina ut där ni sitter får jag ta en bild? En bild åt dem liksom. Hade vi varit någon annanstans hade jag gjort det. Men härom veckan när jag knackade en finsk tjej på axeln och meddelade att hennes välfyllda ytterfack på ryggsäcken var öppet, svarade hon surt it’s always open innan hon argt kämpade en stund med att dra igen dragkedjan. Efter den incidenten känner jag mig fånigt rädd för finländarna. Ingen idé att vara trevlig och hjälpsam, här finns inte mycket att få tillbaka. Jag vågade faktiskt inte ens gå och säga till att toaletten läckte igår när jag såg det här på tåget. Lät nästa person få bli den budbäraren till konduktören. Såg framför mig hur han skulle svara what do you mean? med en irriterad blick och sedan fortsätta med vad för viktig uppgift han just höll på med.

Finland håller på att ge mig världens sämsta civilkurage. Jag måste nog åka utomlands oftare.

Paret går, jag tar den sista klunken från min kaffekopp och tänker att vi just gick miste om ett vackert foto som de år från nu hade kunnat se tillbaka på. Kanske var det resan när någon av dem skulle fria. Kanske skulle de ha skrivit ut bilden och hängt upp den någonstans i mitten av en gigantisk tavelvägg. Kanske hatar de att vara med på bild. Och kanske var det lika bra att de hann gå innan frågan flög ur min mun.

Klockan har hunnit bli halv elva, bara 30 minuter tills vi är framme. Utanför reflekteras solens strålar i den vita snön. Träden är små, björkarna tunna, inte ett hus så långt jag kan se, och allting är en känsla av, välkommen hem till Lappland.


Söker du efter något?