Apropå det här med vad jag egentligen jobbar med och att jag nu firar 2 år som företagare på fulltid. På många plan känner jag mig ännu ung, oerfaren och inte alls särskilt kunnig. Det är som om ju äldre man blir desto ödmjukare blir man inför vem man är och vad man kan.

Som nyutexaminerad 21-åring var jag ganska kaxig men som 27-åring med visserligen några år av arbetslivserfarenhet och två som egenföretagare – känner jag mig inte alls lika självsäker.

Två år som företagare

Det har nu gått två år av mitt företagande. Så här kändes det för ett år sedan, och sedan dess har jag fått ett par löpande kunder, försökt jobba mer långsiktigt, skaffat mig bättre struktur och en bättre ekonomi. Men det där tvivlet finns ännu kvar, tillsammans med en nästan konstant känsla av att ingenting någonsin är tillräckligt bra.

Det kan ha att göra med det faktum att det är lätt att vara självutnämnd expert och specialist på vad som helst idag. Gå en kurs, starta en blogg, prata om något du gillar (skriv en bok!) – vips, du är expert! Och bara du vill synas och höras är det liksom möjligt. Jag känner mig trött på det.

Inte expert på något men…

Det kan också hänga ihop med att jag är bra på olika saker – men inte fantastiskt bra på något (eller alltså, det är förstås relativt). Det finns absolut ett behov av sånna som jag, men det är kanske svårare att identifiera. Det går liksom inte helt i linje med ”bygg ditt varumärke”, ”följ en röd tråd”, ”tänk på din nisch”!

Ja men jag kan skriva, fota, marknadsföra, prata. Jag kan också affärsutveckla, sätta upp strategier och konsulta/coacha. En av mina främsta styrkor är att jag fattar saker snabbt, ser helheten och kan göra kopplingar. Jag har på senaste tiden fått höra beskrivningar om att jag är analytisk.

Men av allt det jag kan är det inte på någon expertnivå (en sådan nivå når väl iofs ingen på bara några år?) Och ibland känns det som om alla dessa saker drunknar i någon sorts mellanmjölk.

Jag är egentligen en helt värdelös frilansprofil.

På Clarion i mysiga Örebro förra hösten.

Toppar och dalar som företagare

Men så hittar jag uppdrag där jag får använda den där mixen och plötsligt känner jag mig som guld! Och de dagarna, när mitt företagar-självförtroende är på topp, tänker jag att det finns massor av företag som skulle älska att få ha med mig på tåget. Att min styrka inte är att jag är experten på just det där, utan att jag kan lite av varje. Typ exakt det många mindre företag behöver. Att jag inte bara gör, utan funderar på hur det ger mervärde för företagets faktiska mål.

Dessa dagar blandas upp med dagar då den inneboende kritikerns röst är som starkast, som inte bara säger att allt du gör är värdelöst utan dessutom att de här åren som företagare inte räknas. Som om det bara är som anställd man faktiskt utvecklas. Som om jag egentligen de senaste två åren bara stått stilla, levt i ett vakuum och bara glidit runt.

Men det är ju inte sant. Och den där första veckan som företagare känns som en hel livstid bort. Plus att jag för det mesta struntar i sånt som att ”klättra i karriären” och ”ha ett bra cv”.

Jag har i alla fall varit trött på att ”ta någon sorts expertroll” och att promota mig själv. Då är det skönt att bara sjunka tillbaka in i någon sorts bubbla där man bara får jobba ifred utan att pusha ut saker hela tiden. Jag marknadsför nog hellre någon annan än mig själv.

Vad skulle jag gjort annorlunda?

Min vän och kollega Annika med bloggen Resfredag publicerade ett liknande inlägg med sina lärdomar från den första tiden som företagare och tog upp just den här funderingen: vad jag önskar att jag hade gjort annorlunda.

Jag har funderat på detta men jag har extremt svårt att ångra det som varit och tror att det ofta är en nödvändig process. Men när Annika nämner det där med en mentor slår det mig att det nog är en jättebra grej att ha. Jag tror att även om jag inte haft uttalade mentorer så har de liksom funnits bland mina företagsvänner och sedan i våras är Friday Lab som en hel grupp av mentorer. Det betyder så mycket att vara omgiven av någon, som lyssnar, fattar och ger tips och råd. Och kanske, om jag trots allt ska fundera på vad jag hade kunnat göra annorlunda, så är det att spendera mer tid med andra och mindre tid ensam med mina hjärnspöken.

Så, spendera mer tid där jag får känna mig som guld, och mindre tid med kritikern som skulle vilja rata exakt vartenda inlägg på den här bloggen.

Läs också: halvårsavstämning i företaget – lyckat, mindre lyckat & ekonomin

Spendera massor av tid med Kugge är en väldigt bra grejbästa vän och företagare!

Framtiden då?

Det är en utmaning att inte gå vilse i vad man förväntas göra, vad trenderna tyder på eller följa åt det håll alla andra är på väg. I bruset av vad alla andra gör försöker jag därför fokusera på vad jag vill och varför jag gör detta.

Märkligt nog är det jag finner som störst trygghet i att det kommer kännas bättre senare. Jag kommer ”hitta hem” och om 3-4 år (eller pratar vi kanske 10?) kommer jag skratta åt allt mitt tvivel och att jag inte förstod hur ung jag ännu var och att jag behövde ta mig igenom allt detta. Som sagt, känner mig ödmjuk inför vem jag är och vad jag kan och vet att det här är början. Sen får vi se hur länge jag trivs så här, vad för uppdrag som dyker upp längs med vägen och om det en dag kanske till och med kommer locka med en anställning (krav: väldigt flexibla med arbetstider och distansjobb).


Det var lite tankar som snurrat hos mig, nu så här två år in som företagare. Skål!

Du plockar fram favorittröjan ur garderoben
så som du gör varje höst
Du vet redan innan exakt hur den kommer kännas
Mjuk mot kinderna
Små söta lamm som kramar

Men tröjan sticks, rivs
är för trång
Kramarna stryptag

Du har följt tvättanvisningarna
Faktiskt knappt tvättat den alls
Vädrat noggrant
Vid enstaka tillfällen handtvättat med ulltvättmedel
Varsamt placerat på en handduk

Men den är för liten
som om du vuxit

Så tröjan ligger kvar i garderoben
tills nästa höst
Glöms bort, och påminns igen
Och så håller ni på
Kanske några år,
kanske till nästa infall av konmari

Du är för stor för tröjan,
Eller den för liten

Att ta farväl
att inte fortsätta tillsammans
Att låta den flytta in i nya hem
knyta nya band,
älskas av och skratta med nya ansikten

Den kommer att bli lycklig
är det antagligen redan

Och du hittar kanske aldrig en tröja som just som den igen
Men kanske något som känns lika fint mot kinderna

En favorittröja är aldrig en favorittröja förrän efter minst två kalla vintrar
Det får man aldrig glömma

Man skulle kunna tro att jag har för lite att göra som plötsligt finner sådan inspiration och skriver ihop dikter? Men det är en uppgift i skrivkursen jag går nu på distans. Högst producerad under stress. Nej okej kanske inte helt. Plockade fram lite känslor och ut kom detta. Känner inte WOW vad bra detta blev. Men tänkte att det kunde vara kul att dela. Så kan jag läsa det om tjugo år och tänka, nej någon poet blev det ju inte av mig men en eller två dikter fick jag ur mig. Och den andra jag skrev var mer flummig (så som dikter bör vara ni vet). Den här var kanske lite enklare att greppa. Kanske.

Här kan du läsa fler texter jag skrivit eller läs mer om att gå en kortare skrivkurs + tips på skrivövningar.

I shoppingcentret Kluuvi i centrala Helsingfors har det plötsligt dykt upp ett litet krypin som andas 100% Google. Det var för ett par veckor sedan jag av en slump såg att New in Helsinki delade en artikel om att dörrarna slagits upp till Nordens första Google Digital Garage.

Och vi vet ju att Googles dörrar alltid är gratis att kliva in genom, så vad kan de ha för spännande att bjuda på här inne i en IRL googlevärld?

Google Digital Garage i Helsingfors

Vi går in här en fredag strax innan lunch. Det står 3-4 googlemänniskor med röda t-shirts. De tittar upp, ler och en kommer genast fram till oss. Jag förklarar att jag inte pratar finska men ändå är nyfiken på vad som finns här (är trots allt ett stort Google-fan som bl.a. besökt deras huvudkontor i Silicon Valley) och hur det fungerar. Men efterfrågan har tydligen var så stor att de redan i slutet på månaden kommer öppna upp för engelska kurser också. Hurra!

Vad är då det här konceptet? Och för vem är det?

Tanken är att Googles Digital Garage ska vara en plats för arbetssökanden, studeranden, entreprenörer, barn och familjer – som alla får chans att förbättra sina digitala kunskaper!

Varje dag erbjuds 1-2 föreläsningar under eftermiddagen på temat digital marknadsföring och förstås Googles verktyg. Emellanåt har de också kurser inom programmering och annat spännande för barn.

Dessutom startar de var tredje vecka en kurs på tre veckor som är mer heltäckande och överskådlig, där deltagarna får jobba med case och sen i slutet har möjlighet att matchas ihop med företag som vill anställa!

Min kille har varit på ett par av föreläsningarna och han fick självaste Reidar Wasenius som föreläsare. Det var ett par år sedan jag såg honom och det är omöjligt att inte bli förtjust. Bra på att snacka och lära ut!

Här finns information om föreläsningarna, ämnen och tider.

IKEA-inrett med små finska detaljer och Helsingfors skyline på väggen. Där skärmarna hänger kan du få olika små digitala tips, typ som att byta ditt lösenord oftare än var 5:e år och varför det är viktigt.

Google Digital Garage öppnade i början av september och finns just nu på ett flertal platser runt om i Europa. Det här i Helsingfors är det första i Norden och kommer som det ser ut nu vara här åtminstone till våren. Och varför det hamnade just här är inte helt tydligt, men kanske finns det många företag som spenderar mycket pengar på Google? Någon sorts potential måste man ha sett, eller så kanske en bra lokal och samarbetsvillig stad råkade finnas till hands?


Läs också: så lyckas du med din sökoptimering!

Google Digital Garage är en del av konceptet ”Grow with Google”.

Jag brukade tidigare gå till ett coworkingspace som sponsrades av Microsoft (och alltså var gratis) men det stängde nyligen. Därför kändes det passande att Google öppnade detta just nu här i Helsingfors. Även om det inte är ett direkt coworkingspace, så är det ett ställe utmärkt för just arbetslösa, studerande och entreprenörer! Och jag tror inte de har något emot om du sätter dig här en stund med din laptop och tar en kopp kaffe. De verkar ganska snälla!

Ett tips är förresten också att spana in det digitala garage som finns online, eller som det heter på svenska: Google Digitalakademin. Här finns flera kurser som på en grundläggande nivå kan vara superbra för dig som vill lära dig mer. Jag kikade som hastigast på ett par och måste dock säga att intrycket var att de inte var jättebra (när man ser att personen i videon läser från skärmen har man i alla fall tappat mig). Men är säkert ett bra alternativ för att få bra koll på grunderna! Du kan också gå den kurs som ger dig en typ officiell certifiering, ”Grunderna för digital marknadsföring”, den är på totalt 40 timmar.

Anyway, det är gratis och pedagogiskt, så allt för kritisk bör man inte vara!

Och Google Digital Garage bör du definitivt spana in om du bor här i Helsingfors och vill lära dig mer – eller tipsa någon som det kan vara intressant för!

I kväll vill jag bara dela en video. Den kändes i mig och jag hoppas att den kanske berör även dig. Lite som en påminnelse, som kanske behövs. Och kanske behöver du den lite extra just nu, precis som jag.

En paus från allt brus.

Det är fantastiska Ida som bor på skärgårdsön Brännskär (platsen på bilden ovan) som gjort det här klippet ute på ön, i ensamheten där det knappt bor några andra människor:

Och följ deras youtubekanal! Där delar de med sig av livet från ön, så genuint, vackert, kul och bra: The Nordic Way.

Vi skulle kunna skylla det på vår nya tids instagram-generation, där vi vill att allt ska vara vackert och fint att se på. Men människans strävan efter det åtråvärda har antagligen alltid funnits där. Plato ska ha sagt ”beautiful objects are whispering important truths to us about the good life.” Men det fula ska förstås också ha sin roll i våra liv och framkallar möjligen andra sorters känslor.

Vilket för oss in på Parikkala Skulpturpark (Parikkalan Patsaspuisto på finska) som kan vara Finlands kanske märkligaste sevärdhet. Och inte en jättevacker sådan. Men det är kanske inte heller dess syfte.

En bit norrut och österut, från en plats där du i princip kan se över till Ryssland, hittar vi denna lustiga park.

Skulpturparken i Parikkala

Här finns drygt femhundra statyer, alla skapade av konstnären Veijo Rönkkönen, som var självlärd och bara en ”amatör” enligt vissa.

År 2010 dog han och parken var lämnad åt sitt öde av förfall. Men, det fanns någon som fascinerats både av Veijo Rönkkönen och hans konstverk och därför bestämde sig för att fortsätta hålla parken vid liv.

Så idag är den fortfarande öppen för allmänheten, med fritt inträde!

Låt oss stiga in i denna värld av märklig statyer…

Välkomstskylt och ”proceed at your own risk”.

Först ut har vi yogaparken, som påbörjades 1975 efter att konstnären själv blivit intresserad av yoga året innan. Det här var alltså ungefär när yogan kom till Norden, men långt före yogan blev trendig. Och medan han skulpterade de olika yogapositionerna, lärde han sig också själv att göra dem. Det blev till slut 250 stycken.

Förutom yoga ska han också ha simmat 5 km dagligen. Han var en ganska speciell person, som varken reste eller gärna umgicks med andra.

Sällskapet inspirerades av yogastatyerna. Och min mor visste nog inte riktigt vad hon skulle tycka om alltihop.

Skulpturerna här går in under kategorin för finsk folkkonst.

Tanken är att de ska få vara ett med naturen och därför får mossan växa fritt och bli en del av konstverken. Det ger också en bild av hur länge de faktiskt stått här.

Men det är ändå en lite märklig känsla att promenera omkring i denna labyrintiska skulpturpark. Några skulpturer är mer random utplacerade medan andra följer ett tema och bildar hela arméer.

Vi tappar bort varandra och vet inte om vi faktiskt sett alltihop eller om det kanske finns några stigar vi missade? Den ena statyn är läskigare än den andra kanske ingenting man egentligen vill fotografera. Fast jag gör det ändå och tänker det här måste jag ju berätta om!

Två kvinnor som tvättar kläder. Och vad som är återkommande för alla hundratals statyer är att de har skrämmande och obehagliga ansiktsuttryck. De som har tänder har dessutom riktiga löständer(!) som förstärker det lätt kusliga intrycket.

Jag tycker mig ana en lite skeptisk min i mitt ansikte.

Parken har fritt inträde men man får gärna bidra med en peng för att de ska fortsätta kunna ha parken öppen. Vi köpte också en kopp kaffe och ett paket te att ta med hem från butiken där de säljer lite souvenirer som man kan köpa för att stötta detta enorma konstverk!

Om du passerar på vägarna här, kanske påväg till Nyslott / Savonlinna eller för att åka över Punkaharju, då måste du stanna till här i Parikkala!

Och vill du se och läsa mer om denna fascinerande plats rekommenderar jag följande:

Ett avsnitt på fem minuter om parken i Yles serie ”Egenland” där de besökt unika sevärdheter över hela Finland. Jag tror det var tack vare det här programmet som vi fick upp ögonen för platsen och passade på att stanna till här när vi passerade. Programmet är på finska men med svensk text till.

Ett bra reportage om konstnären och hans park.

Du kan också hitta mer info på parkens egna hemsida: http://www.patsaspuisto.net/

Har du något tips på fler ”märkliga” sevärdheter i till exempel Finland eller Sverige?

Förut grät jag ofta. Jag vet inte varför. Kanske fanns det orsaker. Kanske var det bara ett sätt att få utlopp för känslor. Nu gråter jag mer sällan. Nästan uteslutande pga pms. Kanske har jag inte anledning att vara ledsen längre? Är inte ensam. Inte heartbroken. Kanske försvinner sånt när man blir, vuxen?

Men just nu känns allting lite dystert. Och det måste ju vara hösten. Det kan upplevas som mysigt, ja visst absolut. Men vemodet finns liksom ändå där. Kanske måste det bara få vara så. Löv som dör, faller ner, flyger om kring, förmultnar, förvandlas till något nytt. Samma process sker kanske inombords.

Kroppen blir liksom tröttare. Redo att släppa taget, falla ner i en mjuk säng. En hel vinter. Uppstå på nytt i början på februari.

Så vi åker ut på landet, till Ts föräldrar, ända till måndagen och låtsas att det är söndag istället. Han lagar mat, jag bakar äppelpajkladdkaka. Jag pluggar finska, skriver dikter till min skrivkurs och jobbar lite. Tar bilen till en skog där det finns ett torn och där klättrar vi upp och ser hela vägen till Åbo.

Vi bastar och kollar på friidrott som om det inte fanns något annat att bekymra sig om alls.

Sen drömmer jag om vargar som biter i mina fötter (det brukar oftast vara katter), hostel i Indien, en helt vanlig middag med vänner och om en tröja som ska lämnas tillbaka pga klimatångest. Just då ringer klockan. Mitt i klimatångesten.

Det dystra går förstås också att överleva med hjälp av skratt, pojkvänner (eller alltså en pojkvän), vänner, choklad(!) och att fokusera allt man kan på de två kommande resorna till Sverige. Tänker att både Uppsala och Göteborg kommer innehålla höstens skönhet och bra häng.

Dessutom ska jag 1. köra en 30-dagars utmaning med planka OCH armhävningar varje dag i oktober (fixar just nu 21 armhävningar i rad, på tårna, och 1.40 min i planka – spännande att se vad en månad kan ge!). Tack för den peppen Kugge!

Och så ska jag 2. köpa en wake-up light. Man ångrar sig varje år man inte äger en sån, nu är det dags.

Jag nämnde lite i förbifarten att det bor en rebell i mig. Och då kanske man tänker, men va – du som är så lugn, resonlig och vettig? Inte direkt arketypen för en rebell kanske. Men låt mig förklara.

Vi gjorde nyligen ett kul test i Friday lab, ett quiz av Gretchen Rubin. Lite i stil med ”omgiven av idiotier” och ”vilken färg är du” (som jag egentligen är skeptiskt till, men anyway). Vad den här sortens test ofta gör är att man reflekterar lite över sig själv och hur man fungerar.

Så detta testet handlar om vilken typ av person man är inom fyra olika kategorier. När du får fram svaret så inser du kanske till exempel varför inte din planering håller eller varför den gör det ibland? Alltså typ hur du fungerar som person. Vill du ha tydliga ramar? Gå på känsla? Följer du alltid andras vilja främst?

Här är det om du är nyfiken och de fyra olika personerna är upholder, questioner, obliger, och rebel.

Jag fick rebel i testet, men tror jag är en mix av det och questioner. Jag ser dock ofta till andras behov över min egna i en grupp, om vi inte ska utföra en uppgift eller lösa något, då kan jag bli bestämd, hehe. Men är väldigt mer rebell i mig själv. Har jag en lång att göra-lista vill jag egentligen göra vad som helst annat. Och vill gärna vakna upp på morgonen och tänka ”hmm, vad känner jag för att göra idag?”

Jag gillar egentligen inte regler. Eller ramar. Hatar att göra saker så som man borde – eller ”bara för att”. Ifrågasätter gärna, måste veta varför. Och gör saker på det sätt jag tycker är bäst, hellre än så som man blivit instruerad (förutom IKEa-möbler, då måste(!) man följa instruktionerna). Älskar att ta semester när jag vill och jobba på en söndag. Rebellen i mig liksom njuter av sånt, att inte göra vad alla andra gör eller så som man förväntas göra saker. Gå mot strömmen. Och sätter mig gärna på en annan plats i mötesrummet/klassrummet medan de flesta tenderar att gå till samma plats om och om igen.

Ett exempel är när jag gjorde praktik i Indien och tyckte det var orimligt att jag skulle ringa coldcalling till Sverige och försöka sälja våra tjänster. Förhandlade ganska snart bort den biten. Eller som den där gången när jag på mitt tidigare jobb frågade vad grundaren hade för månadslön och egentligen (fortfarande) tycker att det är SJUKT ORIMLIGT att detta inte är en rimlig fråga. Transparens <3 Och dessa exempel går nog ganska tydligt in under just rebel och questioner.

Men jag har inte tänkt på det här tidigare. Så kan nu ändå förstå varför jag är kass på rutiner och t.ex. klarar mig extremt bra utan någon egentligen innehållskalender för min blogg. Jag gillar ju innerst inne inte scheman. Och antagligen är det därför jag trivs så bra som företagare. Försöker dock ändå ha lite rutiner just nu för att jag tror att det är bra, men vi får se hur det går.

Vad som också är ganska intressant, är att jag bor tillsammans med en annan rebell. Det ni, det gör inte livet jätteenkelt alla gånger. Haha.

Och du måste berätta om du gör quizzet, vilken person är du??

I slutet av augusti gjorde jag och T en roadtrip från Finland, genom norra Sverige, till Norge. Slutdestinationen var ett bröllop i Lavangen och på väg dit hann vi besöka pappas sommarstuga i Lappträsk, hälsa på mormor som bor i Tjautjas utanför Gällivare, vandra på Dundret, och ta ett par nätter i Abisko för att hinna med vandring även där (+ en dagstur till Trollsjön!)

Tillsammans med vår roadtrip i somras var det en av det här årets bättre resor. Och vad som gjorde det lite extra spännande var att vi hyrde bil i Finland. Att hyra bil hemma i Norden är aldrig något jag haft anledning att göra tidigare. Så här kommer ett inlägg om hur det var och lite erfarenheter från att ha bilat i Finland, Sverige och Norge.

Att hyra bil i sitt egna land – hur är det egentligen?

Med tanke på att jag för det mesta, förutom när jag pluggade och bodde utomlands, har haft tillgång till bil har jag aldrig haft anledning att fundera på att hyra bil när jag varit hemma. Varken i Sverige eller i Finland där jag nu bott i fyra år.

Vår nuvarande bil är en miniliten twingo som är helt fantastiskt för Helsingfors stadsmiljö (den får plats överallt och behöver bara betala halva parkeringsavgiften pga. klassas som ”miljöbil”). Den är däremot inte optimal för expedition Let’s roadtrippa Norden. Och det var så vi började fundera på att faktiskt hyra en bil för att ta oss från norra Finland, genom Sverige och in i Norge.

I Finland kan man faktiskt ta med bilen på tåget och det var ett möjligt alternativ vi kollade på först, för att slippa köra härifrån hela vägen till norra Sverige. Men vi var ändå inte sugna på att köra twingo flera mil på landsvägarna i norr och i slutändan blev inte prislappen mycket dyrare för att hyra bil uppe i Kemi istället för att ta bilen på tåget. Att ta bilen på tåget kostar cirka 200€ per väg, från Helsingfors till Kolari.

Så, vi tog alltså tåg upp till Kemi, som totalt tog 7 timmar med ett byte i Uleåborg. Dagståget är dessutom billigare än att åka nattåg så där sparade vi in lite pengar, samtidigt som vi kunde jobba från tåget. Och från Kemi körde vi sen direkt vidare med vår hyrbil.

Så långt norrut man kan komma i Sverige med bil: Abisko och majestätiska Lapporten.

Hyra bil i Finland – en lugn upplevelse

Jag och T har hyrt bil tillsammans i Tyskland (flera gånger), USA, Spanien, Kroatien och Ungern. Och nästan alltid har känslan varit shit nu vill de lura oss! Har vi verkligen valt rätt försäkring? Och finns det några skador på bilen vi inte upptäckt?

Visa inlägg

Söker du efter något?