En vintrig dagsvandring till Åke på Toppen – 824 m ö.h.

Jag har hunnit med både det ena och det andra under mina två veckor här uppe i Gällivare och lyckats få en bra mix på alltihop. Jag har hängt med vänner och med familj och släkt, ätit massor av gott men också varit väldigt aktiv. Slalomåkning, längdskidåkning och sist men inte minst, långa powerwalks med min vandrar-pappa. Påskhelgens sista dag blev dessutom helt strålande fin och magiskt vacker. Redan på söndagen bestämde vi oss att vandra upp på Dundret, trots att det var lite moln och lite blåsigt. Men när det var klarblå himmel även på måndagen kunde vi inte hejda oss, och tog en andra tur upp på fjället.

En vintervandring upp på Dundret

Bara några kilometer från Gällivares stadskärna, när man kör längs med E45:an och passerar avfarten mot Dundret, så hittar man en väg som vanligen omnämns som 5:an. Vi antar att namnet kommer från att det är en 5 kilometer lång väg som tar dig upp på Dundrets topp. Under sommarhalvåret kan du åka bil upp och äta våfflor i Toppstugan och på vintern pistar de vägen och du kan antingen ta på dig skidorna eller vandra upp med dina apostlahästar. Vi valde det senare och bonusen är att du får motion även på nervägen.

Att hitta rätt fokus med kameran är inte alltid en enkel uppgift, här lyckades pappa ta flera bilder på mig, men endast fånga träden i fokus – nåja, det är ju charmigt det med. #art

Fem kilometer i uppförsbacke är sjukt bra träning och utsikten när du väl kommer upp är oslagbar. Här uppe gömmer sig de vackraste av vyer. Herregud vad jag älskar det.

Under vinterns finaste dagar är det många som går och åker här. Många går med stighudar på skidorna och glider sedan snabbt och smidigt nedför pisten igen. Jag tycker det är himla härligt att vandra, och ett tips är att vandra med stavar, det är skönt och hjälpsamt i backarna som emellanåt känns som om de aldrig ska ta slut, särskilt sista 1.7 kilometrarna är rätt tuffa.

Jag har vandrat här mestadels på sommaren tidigare och det är en lika fin promenad. Det är så härligt att känna pulsen gå upp och fokusera på att sätta ned den ena foten efter den andra och för varje höjdmeter kunna vända sig om och blicka ut över en vy som blir vackrare och vackrare.

Under dag 1 på söndagen tog det oss ungefär 1 timma och 45 minuter att ta oss upp från parkeringen till toppen. Dag 2 däremot klarade vi det på 1 timma och 15 minuter. Det var alltså ungefär en halvtimmas foto- och vilostopp under första dagen som vi inte unnade oss den andra dagen.

Som ni ser på de här bilderna ovan var det också lite mulet, men bilden här nedan är från måndagen när himlen var klarblå och det var nästan vindstilla även höst upp på toppen.

Magiskt, eller hur?

Strax efter den här vyn ↑ börjar de tuffaste och sista 1,7 kilometrarna med riktigt seg lutning, innan du tillsist når fram till toppen och stugan. ↓

På bergets topp: Åke på Toppen

Uppe på toppen finns alltså en liten stuga med det lustiga namnet Åke på Toppen (döpt efter mannen som på 50-talet började servera kaffe upp i stugan). Där håller Frilufsfrämjandet med kaffe och pepparkakor för alla skidåkare och vandrare som tar sig upp under vinterns röda dagar. Och det känns både ljuvligt och välförtjänt att få gå in i stugan och vila benen lite, värma sig och dricka en god kopp kokkaffe.

Kokkaffe direkt på den vedeldade spisen ♥

↑ Alla som vandrar upp till Åke på Toppen under vinterhalvårets alla röda dagar, alltså söndagar och helgdagar, (oavsett väder och vind) belönas med en röd, vacker toppluva! Och alla som tagit toppluvan finns samlade och dokumenterade på stugans väggar. Jag kan bara tänka mig vilka ruggiga väder många av de som fixar en sådan luva måste ha tagit sig igenom, snacka om målmedvetenhet och vinnarskalle (eller möjligen ren galenskap).

Vandrar-pappan har dock inte gett sig på någon toppluva, ännu. Men däremot vandrar han gärna 44 kilometer en gång per år under den årliga Rallarmarschen. Man får välja sina strider.

Alla besökare får också skriva in sig i en gästbok. Jag var förmodligen lite unik med mitt “Helsinki”. 

Pigga igen efter en kopp kaffe och pepparkakor, och vi är redo att vandra ner igen. 

Halvvägs upp: Dalstugan

Det finns även en mysig liten stuga med namnet Dalstugan, som ligger ungefär halvvägs upp på fjället. Här gjorde vi ett stopp på nervägen bara för att säga hej. Så om du inte känner för att ta dig till toppen kan du nöja dig med ett besök där, eller kila in på nervägen som vi gjorde.

Friluftsfrämjandets symbol.

Vädjan till vandrare – ganska fint ändå.

På fjället – med klarblå himmel och vy ända till Kebnekaise

På måndagen när det var Annandag påsk vaknade vi alltså upp till så pass fint väder att vi bestämde oss för att köra en repris av gårdagens Dundret-vandring. Och det var ingenting jag skulle ångra. Mina ben var inte ens trötta utan verkade må bra av att få komma ut och klättra i uppförsbackarna igen.

Grejen med klarblå himmel och klar sikt är att du kan se nästan hur långt som helst från Dundrets topp. Kika närmare på de här bilderna, ser du den vita strimman i horisonten? Det är fjäll alltihop, vackra vackra fjäll i Gällivare och Kiruna kommun. Vi kunde till och med se Kebnekaises toppar.

På den här sista bilden nedan, kan vi precis till vänster skymta ståtliga Kebne. Jag har vandrat några gånger i fjällen, men aldrig i det området. Och jag har egentligen hört att det ska vara mest stenskravel och att det ska finnas platser som är mycket vackrare att se och vandra i. Men det låter väl coolare att säga att man har bestigit Kebnekaise än något annat average fjäll? Så jag antar att det är det som lockar folket dit. Själv drömmer jag lite om Sarek, där jag ska jag vandra en dag!

Så fint avslut fick jag på min påskhelg – tack för det pappsen, Gällivare och Lapplandsfjällen! Hur var er påsk? Var den vintrig, vårig, somrig eller någonting där mitt emellan?