Vinterns skönhet.

Igår låg marken vit och det var mulet och grått. Idag var marken bar igen och solen kände sig generös i vintermörkret. Det fanns inget alternativ, en promenad var det enda rätta. Det låter klyschigt, men hur kan man låta bli – att suga åt sig som en svamp av solens strålar när de kikar fram i december? Jag satte mig till och med ner en stund på en bänk i parken. Tänkte att det är så vackert. Kände solen värma i någon sekund. Kände mig levande.

Vintern i söder är något annat än vintern i norr. Just nu ligger Gällivare begravet under tunga snötäcken, och så mycket snö når aldrig hit. Så mycket snö att man inte ser asfalten, inte ens efter bilarnas spår på vägarna. Och så mycket snö att traktorerna skottar dagligen. De gula, stora maskinerna som far fram med blinkande lampor. En symbol för vintern. Skidbackarna som lyser upp på Dundret så fort det blir mörkt, vilket det blir alldeles för tidigt. Det ska bli spännande att komma dit igen i år. Man vet aldrig vilken reaktion man har att vänta sig. Det kanske är sig likt, gemytligt, hemma och alldeles underbart. Kanske är det deprimerande, kallt, trist – och även då, sig likt. Vi har en komplicerad relation, men hemma är alltid hemma som jag brukar säga – jag ser fram emot att visa Mumin var jag kommer ifrån, vad det är som skapat och i grunden format denna skapelse!