Min nästa destination.

Ni är så många och fina som undrar vart jag ska härnäst. När mitt internship tar slut den tjugoåttonde juli så tänker jag ta semester. En del skulle beskriva det som arbetslös eller mellan två jobb eller i jakten på något nytt. Men jag ska ha semester.

Och landet jag först tänkt besöka är, tamdadam! Finland!

Mitt flyg går till Helsingfors, härliga Helsinki. Det råder lite delade meningar om vårt kära grannland, men det jag minns av min senaste visit i huvudstaden i det blåvita landet är att den var väldigt vacker. Har hört rykten om mycket ”underground” och ”art”. Så det verkar rätt hippt, lite unikt och liksom någonting annat. Ser fram emot det. Ser fram emot vattnet, soliga dagar och ljusa, sena kvällar.

besök helsinkisemester helsingforshelsinki finland

Det var tre år sen jag och mina två små kusiner besökte Finland med vår mormor. Så fin tripp! Vi tåg tåget från norr och bodde hos våra släktingar utanför Helsinki. Älskar min mormor och mina kusiner så mycket! Lill-killen som idag är 11 år får man faktiskt fortfarande kramas med, fjortonåringen (sista bilden) har blivit lite mer vuxen dock och var det redan då, inga pussar…

Senare, ännu oklart när, kommer jag flyga till Göteborg i hopp om att träffa mina bästaste, bada i havet och ordna någon typ av kräftskiva.

Så det är den enda plan som finns just nu. Vi får se vad som händer längs vägen och resans gång.

Längtan efter mitt egna space.

Sukt sukt sukt. Drömmer lite om att få ha min egna lägenhet att komma hem till. En plats där saker och ting är exakt som jag önskar, som en egen drömvärld. Det är tyst om man vill, och hög musik när man vill ha det. En soffa att äta söndagsfrukost i, att kunna se på nyhetsmorgon med dagens första kopp kaffe. Att bara vara, eller dricka vin med någon i vardagsrummet en fredagskväll. Eller ha en tv att kolla serier på, eller slötitta på vad helst som är på tv. Att kunna duscha och gå runt naken om man känner för det. Eller ha sovsällskap varenda natt utan att behöva någons tillåtelse. Och att laga mat! Ett kök som är rent eller åtminstone bara nedsmutsat av en själv, och så kan man lämna disken i flera dagar om livet känns tungt eller stressigt. Tanken av en garderob där allt jag äger får plats, den tanken gör mig alldeles upprymd!

dreamy sovrum

Sen skulle jag väl sitta där i min fantastiskt ljuvliga lilla lya och börja längta iväg, längta efter att bo med endast cirka 20 kg och förflytta mig lite då och då mot nya äventyr.

Och det är okej, när man inte tänker på det.

Man vaknar på morgnarna och somnar på kvällarna. Dagarna sveper förbi och livet har sin gång. Jag bor i Indien, jag har mina happy moments och min vardagsbekymmer. Allt är som vanligt, enligt definitionen av vad ‘vanligt’ är i mitt indiska liv. Men när jag tänker på något kan det plötsligt hugga till någonstans inom mig. Till exempel när jag inser att jag har en av jordens skönaste sängar hemma i Sverige som huserar hos mina kusiner medan jag ligger på en 15 centimeter tunn madrass natt efter natt.

Fast något som är mer smärtsamt är när jag påminns om Nya Zeeland. När dessa 25 foton av Nya Zeeland dyker upp framför mina ögon flyger minnena förbi och mitt hjärta och mage knyter sig. Vill. bo. där. Landet är så vackert att det gör ont! Och det gör ont att ha varit där, upplevt det och sett allt för att sen varit tvungen att lämna det.

Och allt det här är okej, när man inte tänker på det.

Nya Zeeland, idag sänder jag ut en tanke, en dröm och önskan om att vi en dag kommer att återförenas! Det känns som att allt annat vore dumt.

Saknar något men egentligen inte alls.

När helgerna kommer så saknar jag. Jag saknar mysiga barer och restauranger. Saknar att kunna ta en promenad genom staden. Vilken stad som helst, annan än den här. Jag saknar att samla mina närmsta tjejkompisar och titta på ett program som går varje fredagkväll eller se på en film tillsammans. Saknar att laga en god middag tillsammans och prata om livet, sådant som är jobbigt och behövs pratas om eller sådant som inspirerar.

Jag saknar de där vännerna som alltid finns där, som betyder så himla mycket för mig. För ingen och inget kan mäta sig med det.

Det är just nu, en fredagskväll som det blir så jävla påtagligt. Jag ligger ensam i min säng och mina roomies gör inte desto mer heller. Jag vill inte gå ut och festa för jag ser ingen som helst mening i det. Vill inte sitta på ett café här, eller gå på bio. Utomhus kan man inte promenera ensam och även om man är två är det aldrig särskilt trivsamt att gå igenom de indiska kvarteren. Och egentligen vet jag inte vad som gör allt så annorlunda men det känns så himla meningslöst.

Det är då jag börjar fundera över livets mening och alltihop. Jag har nästan gett upp att försöka knyta riktiga vänskapsband här, för det känns som att ingen ger mig eller skulle kunna ge mig det som mina vänner som redan finns i mitt hjärta ger mig. Jag har hittat mina själsfränder och när jag säger att de är oersättliga så menar jag det. Det var inte som när man var femton och trodde att man hade hittat de bästa vännerna på denna jord. Nej, vi är nästan vuxna nu och det är annorlunda. Trots tusentals mil emellan oss så är ni varje dag i mina tankar och ständigt närvarande inom mig. Det är vänner jag pratar ofta med och vänner jag ytterst sällan hör av, men de finns där och gör sig påminda. De är vad jag behöver och vill ha.

När veckodagarna och vardagen snurrar på så som de gör så glömmer jag bort hur det kan kännas, när det känns såhär. Jag glömmer bort, hinner inte, sakna eller fundera. Men när den lugna stunden kommer och jag lämnas ensam med mitt innersta så är det ofrånkomligt. Jag tänker att jag måste skaffa mig någon sorts sysselsättning. Tänker att jag borde skriva en bok. Skriva något. Och just nu skriver jag. Jag lyssnar på Melissa Horn och Veronica Maggios nya skivor och bara det är obeskrivligt fint. Och så grubblar jag alldeles för mycket. Saknar något, men vet inte riktigt vad. Skulle inte vilja byta ut det jag har och vart jag är, avundas inte någon annans liv. Allting känns bara lite tomt. Som jag sa, meningslöst.

PS.

Helgen öppnade upp mitt hjärta lite, samtidigt som det stängdes på ett annorlunda vis. Idag drömde jag nästan om min framtida man igen och igår grät jag inte över att någonting var hemskt. Jag har varit stabil i väldigt många timmar nu, flera dygn. Jösses vilka humörsvängningar jag hade under förra veckan. Man lär sig att stänga av, men inte för mycket och inte för fel saker. Att våga älska är bra, men att gråta för att världen är orättvis leder inte någon vart. Samma gäller när det kommer till en själv, att älska sig själv är bra och att känna sig hopplös och värdelös är meningslöst.

Jag har bara varit arg. På hälsohets och på annat. Pappa sa att jag var i en revolutions-fas och jag blev jättearg. När pappa säger så och jag skriker ”bara för att du inte bryr dig”, så känner man sig ungefär som sju år igen. Och det kan vara väldigt skönt att få känna sig så ibland, när man andra stunder känner sig närmare 30.

I övrigt så trivs jag och längtar bort på samma gång.
Drömmer om Nya Zeeland varje natt, men tror inte att jag egentligen vill lämna Sverige.

You’re always talking about escaping, aren’t you?

Och vet ni? Plötsligt börjar jag längta utomlands igen. Saknar engelskan, saknar att höra den, prata den. Jag undrar vart jag ska ta mig härnäst, till hösten. Jag drömmer om England och New York. Jag drömmer om att upptäcka, igen. När blir man hemma? När känner man för att stanna, på riktigt?

Jag vaknar på morgonen och det första jag tänker är, om jag fick vara någon annanstans precis just nu, då skulle jag vara på Nya Zeeland. Trots att jag har det så bra här? Om det känns så här efter en vecka, hur känns det då om ett halvår? Går känslan över och glömmer man bort, eller växer den sig starkare?

Vi får se, helt enkelt, jag har nog inget bättre svar just nu.
20130206-085500.jpg