och där ett äventyr slutar, tar ett annat vid

Jag vet inte hur jag ska kunna sätta ord på äventyret jag upplevt under den här terminen på Nya Zeeland. Jag vet inte vart jag ska börja, jag vet inte hur jag ska kunna sammanfatta alltihop. Jag vet inte vad jag kommer säga till alla som frågar när jag kommer hem hur jag har haft det, vad säger man? Det var underbart? Det var helt fantastiskt? För det var det ju, men det är en underdrift. Och kanske kommer jag säga att det var så bra att jag inte kan beskriva det med ord. Så kommer de le och jag kommer också att le, medan mitt hjärta fäller en tår för att saknaden gör sig påmind.

Det känns som att hela jag slits i stycken när jag tänker på det. För jag vet hur mycket jag kommer längta tillbaka till den här platsen, det här paradiset på jorden. Samtidigt som jag saknar mina vänner hemifrån så det gör ont i hela mig. Och jag vill bara omfamna mitt Göteborg och mitt Gällivare, jag vill känna mitt hjärta fyllas av att jag är “hemma”.

Jag gissar att det är det här som är lite tjusningen med livet. Möten och avsked. Det är alltid så. Det gör så jävla ont. Men alltid när jag lämnar någon eller något jag älskar, så tas jag emot av en annan varm famn som jag älskar lika mycket.

Och jag känner mig redo att lämna Auckland nu.
Jag är redo att komma hem igen. Eller ja, snart, först ska jag se Australien!