och så sluts cirkeln igen

Det är min sista kväll i Auckland. Min sista kväll. Det känns så konstigt. Något jag aldrig tidigare upplevt. Att flytta hemifrån var speciellt, men på ett helt annat plan. Nu lämnar jag en plats jag inte vet om jag kommer komma tillbaka till. Jag lämnar en tid som varit helt otrolig. Och jag lämnar även många minnen som hör hemma här. Vissa minnen följer med mig, förmodligen de flesta, men det känns inte som att alla skulle få plats.

I kväll var vi fyra stycken som såg på film nere i lobbyn. Vi låg i sackosäckarna och det var precis som när vi först kom hit. Precis så, fast helt annorlunda. Jag minns de första dagarna fortfarande så tydligt. Jag minns vilka jag träffade, vad vi gjorde, vad vi sa, hur jag kände. Jag minns allt. Jag minns den första fredagen, den första utekvällen. Och efter det börjar det bli luddigt. Det var då jag gick in i någon sorts dimma, det var som att försvinna in i en dröm. Dagar och helger flyter liksom ihop. Det har varit en himmelskt fin tid. Overkligt fin.

I morgon går jag en sista gång längs med Queen Street. Och så kliver jag på bussen ut till flygplatsen en sista gång. Jag kommer sitta med mina hörlurar i, lyssna på spellistan “the new zealand dream” och tårarna kommer rinna nedför mina kinder.

Aj. Så känns det.

Jag minns den första bilden. Jag skrev att jag inte saknade er där hemma och att jag aldrig tänkte komma hem. Men, nu saknar jag er och snart kommer jag hem…