En foreigner i sitt hemland.

God morgon. 

Man glömmer så lätt allt det där häftiga man upplevt. Sitter fast i ett Sverige med ett heltidsjobb (som förvisso är högst temporärt) och drömmer om äventyr. Och skulle jag vara någon annanstans just nu så skulle jag be till gudarna om att få just det som finns här runt omkring mig. Halva familjen inom räckhåll, en amazing boyfriend, ett jobb som jag faktiskt gillar massvis, vänner som finns där. Det handlar så sällan om vad vi faktiskt har, det handlar alltid om vad vi känner, vad vi tänker. Kanske finns det en plats där jag kommer känna mig 100% hemma, men vi har pratat om det förut, och jag tvivlar. 

  

När jag var 19 åkte jag till Kanada. På skakiga ben bodde jag fyra månader i samma rum som en bästa vän. Sa jag måste testa det innan jag fyller tjugo och skapade minnen som ska finnas forever. Pratade med kanadensiska män på knackig engelska, åkte på weekends och svor över regnet som aldrig gav sig. Besökte Seattle, San Diego, Kuba och längtade aldrig hem.

Två månader därpå hoppade jag på mitt livs längsta flight. Omkring 40 timmar, till mitt drömmigaste land på jorden. (Nya Zeeland såklart, vad annars?) Jag klev av flygbussen vid campus mitt inne i Auckland och benen var inte lika skakiga längre. Kysste en dansk, blev förälskad i en kiwi. Hade fantastiska vänner runt mig tjugofyra timmar om dygnet. Hostade i två månader, festade fyra dagar i veckan. Pluggade alldeles lagom mycket. Och hade jämt en ny resa runt i det lilla landet inplanerad. 

Sen var jag ett halvår hemma i Sverige och svaret var nästan läskigt enkelt när mailet dök upp i min inkorg om jag vill komma till Indien och jobba? Och så började mitt livs galnaste äventyr.

Indien tog på krafterna och att komma till Tyskland kändes som att komma hem. I ungefär ett dygn. Sen fick jag lära mig att Centraleuropa inte är Sverige men trots det är det den plats där jag kan tänka mig att bo för en längre tid.

Finland var nästan som hemma. Men vintern i Norden är en mardröm och gör nog egentligen inte gott för någon. Trots det är det en av mina finaste tider i livet. 

Vilka historier kommer jag skriva om ett år eller två? Det är sådant jag kan fundera på, en onsdagmorgon när det precis har blivit juli. Allting började med att jag som artonåring lämnade staden jag vuxit upp i, de tror fortfarande att man kommer tillbaka sen, men jag känner mig knappt hemma i Sverige så hur skulle jag kunna känna mig hemma där?

Känslorna i mig just nu.

Overklighetskänslorna sköljer över mig, en efter en, titt som tätt. Vågar inte riktigt tänka att det är som att vakna upp i sin dröm, för då rasar säkert något. Det brukar vara så, man måste liksom hålla band på sina känslor. Samtidigt tänker jag att kanske är jag värd det? Värd allt det där vackra. Värd att få bo i världens bästa land och i landets bästa stad. Att få ha en pojkvän som älskar mig trots alla mina flaws. En familj som stöttat mig i alla beslut jag fattat. Vänner som finns där trots att åren går och kontakten är sporadisk. Ett jobb som dök upp runt hörnet när jag behövde det som mest. En kropp som jag trivs i. Den där kroppen, helst skulle man vilja slippa tänka på den alls.

Om jag kliver utanför den här kroppen som jag nu trivs i, spolar tillbaka några år och ser på mig själv där jag är nu, jag skulle liksom aldrig trott på det.

Men livet är ju så, föränderligt. Ibland får vi det vi önskar, ofta får vi inte det. Det blir nog bra tillslut.

text om drömmar

Jag har Håkan i öronen, såklart. Och jag känner så mycket mer. Att det skulle vara perfekt om han bara var exakt precis härAtt svenskar är så fruktansvärt lame. Inte som individer egentligen, men som flock. Hur mycket globetrotter-besserwisser (nytt ord!) framstår man som om man uttalar sig så? Värt att ta risken. Jag besökte gymmet ikväll efter jobbet och kände mig så kvävd. Jag menar, jag älskar ju det, svenskheten – men samtidigt finns det något över det som suger livslusten ur en.

Kanske är det alltid så jag kommer vara. Expert på att romantisera den där platsen på andra sidan gränsen. Att alltid, oavsett var, längta bort. För det finns något vackert i det. Världen du befinner dig i kan vara hur drömmig och magisk som helst, men du kommer aldrig se det när du är mitt uppe i det.

Sluta dröm om det ljuva livet,
vi kommer aldrig va med om det

Så då är det liksom minnena och framtidsdrömmarna man får leva på istället, de romantiserade. Jag vet inte varför jag gillar det, men det gör jag. Allting är så mycket vackrare i retrospect (det ord på engelska jag saknar mest i den svenska ordboken). Och drömmar kan man fantisera om exakt hur man vill ju.

Allt det där jag drömmer om.

Bo i en liten lägenhet i Paris, jobba på ett café om eftermiddagarna och dejta nya märkliga fransmän varannan vecka. Jobba i en fjällstuga en hel sommar och möta människor från hela världen som kommit dit för att vandra och uppleva naturen. Fjällvandra i Sarek. Besöka pandorna i Kina. Lära mig att åka longboard. Och blir hyfsad duktig på att spela gitarr. Jobba på en cool organisation vart som helst i Europa. Flytta till Barcelona och lära mig spanska. Ägna en hel sommar åt att skriva en bok. Göra karriär i Stockholm. Köpa ett gammalt hus på landet och rusta upp till något vackert, med karaktär. Starta mitt egna företag, alltid vara min egna chef och inte tjäna överdrivet med pengar men så att jag klarar mig och trivs. Bo i Italien, eller bergen i Schweiz eller Österrike. Få ett asballt jobb i NYC och bo där i några år, springa varannan dag i Central Park och hänga i det mysiga området efter det andra och på en ny spännande bar varje kväll. Lämna allt och flytta till Nya Zeeland på obestämd tid, radera alla mina konton på sociala medier och leva ett nytt liv, spännande liv. Bo i Göteborg. Och att få kalla någon för min.

De tar aldrig slut, mina drömmar. Många av dem finns där, för att de är mysiga. De håller mig vid liv på något vis. Det må vara väldigt romantiserade bilder av det hela, det är jag högst medveten om – men varför drömma om en icke romantiserad bild? Att drömma om ett miserabelt liv kommer knappast generera i några framgångssagor.

Jag kommer drömma till den dag jag ligger gammal och grå, på en fin plats någonstans i världen och blickar tillbaka på mitt liv. Då jag minns äventyren och historierna från mitt liv.  Jag kommer vara stolt och nöjd över mig själv. För det är med den inställningen jag lever mitt liv, att jag ska kunna se tillbaka och veta att jag gjorde precis vad jag drömde om, att jag inte ångrar någonting och tog alla chanser. Och även då, nöjd med mitt liv, kommer jag drömma om det som kommer efteråt.

Mina drömmar skiljer sig från mina mål. Och just nu har jag ett klart och tydligt, högt uppsatt mål. Men det förblir lite hemligt, tills vidare. 

”…och jag berättar med en drömmande blick om göteborgaren jag ska träffa för vår tredje dejt följande dag.”

Det är mitten av september månad och träden har precis börjat skifta i en lätt nyans av gult och oranget. Sommaren och solens strålar drar sig sakta bortåt och jag sveper min halsduk tätare kring mig. Framme vid caféet som har Hagas största kanelbullar ser jag Sofia stå och vänta, hon får syn på mig och hon skiner upp. Heeeeej, hur är det? Jag älskar hennes breda göteborska. Hon kramar mig med den arm som inte bär de två, tjocka kursböckerna och så slår vi oss ned på uteserveringen och börjar uppdatera varandra om vad som hänt i våra liv under de två senaste veckorna som vi inte hunnit ses. Hon berättar med samma, vanliga entusiasm om sina nya klasskamrater och jag skrattar gott tillsammans med henne. Snabbt är vi inne på samtalsämnet killar och jag berättar med en drömmande blick om göteborgaren jag ska träffa för vår tredje dejt följande dag. Sofia ler och visar mig sedan smskonversationen hon haft med sitt senaste ragg. Vi är studenter och singlar i en underbar stad och livet kunde inte vara bättre.

En timma går snabbt och vi kramar varandra hejdå innan jag måste rusa hem för att byta om till kvällens jobb, var det barnvakt eller servitris jag var uppbokad för ikväll? Jag kunde inte minnas och det spelade ingen roll, jag älskade båda mina extrajobb!

”Klockan jag bär runt min vänstra handled är en sprillans ny Omega…”

Mina lätt solbrända händer håller ett stadigt tag runt ratten på min alldeles nya, silvriga Audi, vilken modell som nu kan tänkas vara den senaste inom bilindustrin om 10 år. Mina naglar är målad i en fräsch ljusrosa färg och matchar skinninredningen i bilen alldeles perfekt. Mitt högra ringfinger är omslutet av en diamantring som jag kallar för min powerring. Vänster långfinger pryds av en bedårande vigselring med tre små diamanter som symboliserar mig, han och vi.

Klockan jag bär runt min vänstra handled är en sprillans ny Omega som fått ersätta min gamla, älskade Calvin Klein som jag haft i snart tio år. På höger handled blänker det vackra silverarmband som han gav mig på vår ett års dag.

Jag kastar en snabb blick i backspegeln men stannar plötsligt upp och beundrar det jag ser. När blev jag så vuxen undrar jag och minns min ungdom som igår. Mina drag är fortfarande vackra, ingen skymt av rynkor eller andra ålderstecken, men mitt ansikte reflekterar de många erfarenheter och äventyr jag upplevt. Mitt hår är fortfarande långt och naturligt chokladbrunt. Det är bakåtdraget av mina Raybans som jag har på huvudet, tänk att vi fortfarande dyrkar dessa solglasögon. I mina öron gnistrar de diamanter jag köpte till mig själv från Tiffanys & Co när jag firade min första bok, jag tänker aldrig ta av mig dessa.

”Jenn, älskling?”

Jag rycker till och slits ur mina tankar. Rösten kommer från passagerarsätet där min man tålmodigt sitter och väntar på att vi ska köra iväg. ”Åh förlåt mig darling” säger jag samtidigt som jag för foten mot gaspedalen och slänger en sista blick över axeln för att titta till det fantastiska underverk som så sagolikt och stillsamt ligger i bilbarnsstolen med ögonlocken stängda. Och så tittar jag på min man igen och ler ”tack för att du finns i mitt liv”. Jag är så extremt tacksam och lycklig tänker jag medan vi kör iväg, mot vårt sommarställe, på västkusten.