En foreigner i sitt hemland.

God morgon. 

Man glömmer så lätt allt det där häftiga man upplevt. Sitter fast i ett Sverige med ett heltidsjobb (som förvisso är högst temporärt) och drömmer om äventyr. Och skulle jag vara någon annanstans just nu så skulle jag be till gudarna om att få just det som finns här runt omkring mig. Halva familjen inom räckhåll, en amazing boyfriend, ett jobb som jag faktiskt gillar massvis, vänner som finns där. Det handlar så sällan om vad vi faktiskt har, det handlar alltid om vad vi känner, vad vi tänker. Kanske finns det en plats där jag kommer känna mig 100% hemma, men vi har pratat om det förut, och jag tvivlar. 

  

När jag var 19 åkte jag till Kanada. På skakiga ben bodde jag fyra månader i samma rum som en bästa vän. Sa jag måste testa det innan jag fyller tjugo och skapade minnen som ska finnas forever. Pratade med kanadensiska män på knackig engelska, åkte på weekends och svor över regnet som aldrig gav sig. Besökte Seattle, San Diego, Kuba och längtade aldrig hem.

Två månader därpå hoppade jag på mitt livs längsta flight. Omkring 40 timmar, till mitt drömmigaste land på jorden. (Nya Zeeland såklart, vad annars?) Jag klev av flygbussen vid campus mitt inne i Auckland och benen var inte lika skakiga längre. Kysste en dansk, blev förälskad i en kiwi. Hade fantastiska vänner runt mig tjugofyra timmar om dygnet. Hostade i två månader, festade fyra dagar i veckan. Pluggade alldeles lagom mycket. Och hade jämt en ny resa runt i det lilla landet inplanerad. 

Sen var jag ett halvår hemma i Sverige och svaret var nästan läskigt enkelt när mailet dök upp i min inkorg om jag vill komma till Indien och jobba? Och så började mitt livs galnaste äventyr.

Indien tog på krafterna och att komma till Tyskland kändes som att komma hem. I ungefär ett dygn. Sen fick jag lära mig att Centraleuropa inte är Sverige men trots det är det den plats där jag kan tänka mig att bo för en längre tid.

Finland var nästan som hemma. Men vintern i Norden är en mardröm och gör nog egentligen inte gott för någon. Trots det är det en av mina finaste tider i livet. 

Vilka historier kommer jag skriva om ett år eller två? Det är sådant jag kan fundera på, en onsdagmorgon när det precis har blivit juli. Allting började med att jag som artonåring lämnade staden jag vuxit upp i, de tror fortfarande att man kommer tillbaka sen, men jag känner mig knappt hemma i Sverige så hur skulle jag kunna känna mig hemma där?

FÖLJ:

6 svar

  1. Tror allt är kopplat till livsfaser :) Fast alla är ju olika, men så var det för mig. Sålänge jag har en resa inplanerad så är jag idag nöjd med livet i Sverige – helt enkelt för att närheten till familjen slår de upplevelser jag kan få när jag är iväg. På resa upplevs fler toppar än hemma, men också dalar. För att jag ska trivas behövs hav och månens ljus och för att jag ska vara hemma behövs familjen. Skön känsla!

  2. Någon gång kommer kanske även du och jag vara nöjda med Sverige. I nuläget är iaf inte jag det, kryper i kroppen bara av tanken att jag ska bo här i minst 1,5 år till. Försöker tänka att det blir vad man gör det till, och uppleva Sverige så mycket det bara går under den här tiden. För sen, sen ska jag ge mig ut på äventyr!

  3. Hej Jennifer!
    Jag är en 18-åring som studerar på gymnasiet just nu. Jag hittade din blogg eftersom jag sökte på “bo i nya zeeland blogg” då det har varit mitt drömland sedan 2011. Och sen såg jag att du studerat i NZ och blev så himla intresserad! Jag funderar nämligen väldigt mycket över det där med vad jag ska plugga vidare efteråt… Hela mitt liv har jag och min familj rest som en galning och jag kom precis hem från ett utbytesår i USA, så jag vill definitivt jobba med internationella saker, då jag älskar omvärlden. Jag älskar också att jobba och integrera med människor och humanistiska ämnen är så kul. Och språk! Och att skriva.
    Jag har länge tänkt att det vore roligt att jobba på t.ex STS eller Explorius – med att ge ungdomar chansen att uppfylla sina drömmar och åka iväg utomlands ett år. Tycker verkligen hela den här “utbytesvärlden” är så himla intressant, spännande och pirrig! Tror du att att International Management vore en bra utbildning för det? För jag funderar också på “Språk – Kommunikation – Media” via Uppsala, eller kanske Beteendevetenskapligt.. Asså usch va svårt, haha. Vad tyckte du om utbildningen? Och åkte du till Kanada genom den utbildningen också eller var det innan du började där?

    1. Upptäckte precis att “Språk – Kommunikation – Media” i Uppsala bara tog mig vidare till olika nedbrytningar som “Samhällsvetarprogram” “Ämneslärarprogram” osv, hehe. Men ja, du förstår min bana hoppas jag –> Älskar att skriva, humanistiska ämnen, språk, människor och att resa. Ju mer jag läser på om International Management desto mer intresserad blir jag av det!

    2. Vad fantastiskt glad jag blev av din kommentar och energi! Får återkomma senare på detta. Kram!! ❤️

  4. Det där med “När flyttar du hem?” fick jag varje gång jag var nere i Dalsland bland släktingar de första åren efter att jag flyttat till Östersund. Jag får fortfarande frågan ibland men det har klingat ut. Tänk att det kan vara så svårt för folk att förstå att en väljer att lämna hemmets trygga och rentav bosätta sig någon annanstans. :)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.