Skriver om det som känns

Det är alldeles tyst inne i huset, en tystnad som bara uppstår ute på landet. Men utomhus är det desto livligare, för våren har vaknat. Fåglarnas sång tar sig in genom väggarna och det, förutom tystnaden, är det första jag hör när jag vaknar. Kanske är det vad som väcker mig, eller så är det ljuset som precis som igår letat sig in genom fönstret och träffar mina ögon. Det, fåglarna, sådant som skulle kunna upplevas som störande, men bara är underbart.

Jag tar min telefon från nattduksbordet, inte för att ta in allt vad som hänt i världen och i sociala medier, men för att skriva. Att skriva har alltid varit min favoritsak i livet, det tröttnar jag inte på. Det har också varit min terapi. Alla de gånger jag öst ur mig mina känslor. Ibland bara i små anteckningar, ofta i blogginlägg. Det är som om när jag vågar släppa ut känslorna, så bearbetar jag allting ännu bättre. Som om jag skriver, och förstår. Det är så här det här, det här måste jag göra. När det finns där för resten av världen att ta del av, ser jag på det liksom från ett utifrån-perspektiv.

Jag vill skriva mer om det som känns. Inte nödvändigtvis sånt som stormar eller om krossade hjärtan och sånt, men allt det där som känns varje dag.

Rania, som bokstavligen fångade våren i helgen.

Som tacksamheten över fåglarnas kvitter en söndagsmorgon i maj.

Om den lägenhet som känns som mitt hem men också stressar eftersom det finns massor att fixa och när blir man ens klar?

Om att veckorna går så snabbt nu. Är det alltid så på våren? När ska jag plantera om blommorna? Bjuda hem vänner på middag?

Om boken jag tillslut läste ut, utan personligt ansvar, och vad jag egentligen tyckte om den.

Om saker jag drömmer och inte drömmer om. Som att resa långt långt borta, att sakna Nya Zeeland men vara nyfiken på andra länder. Men också om den andra sidan av mig som inte alls lockas av resor till andra sidan jorden, den delen som längtar efter att upptäcka allt här hemma.