nu måste jag få drömma lite, igen

Vi har precis flyttat in i en liten, liten lägenhet strax i utkanten av Venedig. Jag som alltid velat lära mig spanska, men du tycker italienska är vackrare och varför inte sa jag precis som första gången du ville bjuda mig på en drink. Det är högt i tak, stora fönster och väggar i tegel. På golvet ligger en pizzakartong med några kvarlämnade pizzakanter och ruccolablad i, lakanen i sängen är skrynkliga och på ett klädställ på hjul hänger alla våra kläder. Alla de kläder som rymdes i varsin resväska. Jag stoppar mina fötter i mina svarta ballerinaskor som hängt med sedan jag var nitton och ska ge dig en snabb puss innan jag går, men du håller mig kvar. Du drar ner mig i soffan, håller dina armar hårt runt mig, kysser mig på pannan och jag drar in doften av din hals. Tänker aldrig lämna dig, lovar du att aldrig lämna mig? Och så tar jag min handväska i ena handen, Mulberry såklart, och min Macbook i andra och skyndar mig ut genom dörren.

Kaféet tio minuter bort ser lika idylliskt ut som när jag såg det för två år sedan och tänkte ‘här ska jag skriva min andra bok'. Jag beställer ett glas vin, rött, och slår mig ner vid ett bord i hörnet, precis vid fönstret där jag kan sitta och titta ut på vackra italienare som strosar förbi. “Allting börjar här” står överst i dokumentet som visas när jag öppnar min dator och innan den låt som spelas i högtalarna hunnit ta slut, har jag format tre perfekta meningar och i samma takt fortsätter det i timmar.

Klockan är strax före midnatt när jag promenerar hem igen på de små gatorna och andas in av den ljumma sommaren. Jag tänker på när jag låg i en säng på andra sidan jorden för fem år sedan. Tänk att du fick allting du drömde om Jennifer och det slutar inte här!

Bildkälla.