Något jag aldrig på riktigt övervägt men ändå lockas av
Det är egentligen aldrig något jag på riktigt övervägt. Men det är klart att det kommer små små stunder då jag lockas av tanken. Det finns något så rogivande över ett samhälle som Gällivare, som får mig att känna en stark avund till alla som får bo, och bor, på en sådan plats.
Vad gör vi i storstäderna? Det är galet.
Jag har alltid haft en tro på att det är vi själva som skapar och formar våra liv (well, till en viss mån såklart). Så jag tycker inte det är rimligt av mig att liksom klaga, för det är ju bara att flytta.
Förvisso har jag en pojkvän att ta hänsyn till och han har ärligt talat bara gett mig en lite halvmärklig blick som typ att “du menar väl inte allvar?” Om jag råkat säga, “tänk om vi skulle flytta till Gällivare”.
Dessutom är jag rysligt bra på att måla upp drömmiga scenarion i mina tankar. Jag borde bli Steve Jobs-bra på att förmedla dessa till min omgivning (alltså min kille, så att han skulle bli lika övertygad som jag lika snabbt).
Men det behöver ju inte vara definitivt. Tänk att göra det tillfälligt. Kanske bara ett år? Totalmaxa ett år i norr, med allt vad det skulle innebära.
Det värsta är att när jag väl går in på den här tankebanan så spinner jag verkligen iväg. Vi skulle kunna göra detta och detta och detta. Jag ser bara möjligheter. Och ni vet vad som händer när idéer slinker ur en? De skjuts alltid ner snabbare än lerduvor på en skjutbana. Folk är jämt sånna realister utan färgglada drömmar. Astråkigt.
Sen kommer man hem till sin lägenhet, livet fortsätter som det alltid gör och plötsligt är man så indragen i allt att man glömmer drömmar och tankar som frigjordes där på resande fot, när allt var möjligt.
21 svar
Haha jag har ju plötsligt börjat drömma om ett egnahemshus i min barndsoms stadsdel. Liksom när hände det?! Men ååh förstår nog lockelsen och älskar också att drömma iväg och planera och fundera!
Är det detta som är typ att bli vuxen?!!
Ja och du är (som vanligt) flera år före din tid, hehe!
Haha 🙈
En gång emigrant, alltid emigrant, finns det ett ordstäv som säger. Så tror jag också det är med alla som flyttat från sina barndomstrakter. Det finns alltid en dragning tillbaka så tillvida att man inte vantrivts mycket. Bara att titta på alla hemvändardagar som firas i Norrland varje sommar. En annan sak är att göra slag i saken och verkligen flytta tillbaka. Idag finns det tyvärr en urbanisering som alltför få ifrågasätter. Den tas för given och oundviklig. Som du skriver ” Vad gör vi i storstäderna? Det är galet”. Visst är det så men vem kämpar emot?
Att prova ett sabbatsår vore inte dumt men då gäller det att också din kille har ett jobb han trivs med och förstår vad han ger sig in på. Kanske inte alltid så lätt att men svårare saker har ordnats här i världen. Till sist vill jag säga att om du skulle flytta till Gällivare så är jag rätt säker på att du också skulle ha dagar när du längtar bort, tillbaka till storstan och världen.
Ja den här urbanisering är egentligen lite konstig. Men för många är det kanske en fråga om jobb? Och i slutändan blir det en fråga om var man lyckats bo in sig. När man väl byggt ett liv på en plats är det kanske inte jättekul att flytta.
Fast framför allt är väl alldeles för många för rädda för förändring och att verkligen följa hjärta… :)
Och om jag känner mig själv väl så är det sista du säger alldeles för sant. Mitt längtande jag kommer nog ganska snabbt hitta anledningar att sakna även stan. Finns ju massor här jag antagligen tar för givet. Men faktiskt skulle det också av den anledningen vara kul att testa en mer avlägsen plats – för att lära sig uppskatta det där självklara. Hehe. Vi får se…
Jag kan nästan känna tvärtom. När jag är ute på joggingrundor på Kungsholmen och ser alla härliga lägenheter högt upp med förmodligen fantastiska vyer. Där skulle jag bo. Slinka in i en egen vrå i en myllrande stad. Slippa stöket på gatorna där nere samtidigt som jag har nära till allt jag kan tänkas behöva. Förutom naturen då. Förutom det lugna, sköna och stilla hemma på Frösön. Jag ramlar lätt tillbaka hur mycket jag avgudar min sjöpromenad till jobbet eller fjällutsikten jag får bara ett par kilometer bort. Så nej, Stockholm blir det inte. Men jag ser nog inte att jag stannar på Frösön i 50 år till heller.
Jag är för övrigt också emigrant. Men någon hemlängtan till Brålanda har jag verkligen inte. Inte någonstans, någon gång. Det var en fantastisk plats för mina barndomsår, med en trygg och skön uppväxt och nära till vänner. Idag finns inget av det kvar och jag ska istället låta det få vara en nostalgisk plats i minnenas allé. Där gör det sig bäst.
Åååh förstår dig så!!! <3 För oss var lösningen sommarstuga, det har verkligen gjort att man känt att man fått lite av båda. Men jag säger bara testa!! Man kan alltid flytta tillbaka :) Lovar att hälsa på dig!!
Känner verkligen igen mig gällande att spinna iväg när man funderar över alternativa livsvägar eller drömmar. De blir som en påminnelse om att man har makten över de där fängslande rutinerna. Att friheten finns att välja på. Ibland gör jag slag i saken, som när jag en grå tisdag kom på att Caminon i Spanien var något jag skulle göra, och började planera samma dag. Eller när jag väldigt (!) spontant sa upp mig från ett jobb som var trivsamt men där jag varit lite för länge. Den senaste idén är att vandra till fots genom Sverige. Någon gång kommer jag göra det, för jag känner nästan direkt när en idé är viktig för mig eller när den bara fladdrar förbi och försvinner. Jag tycker du ska fortsätta spinna vidare! Och kanske någon gång göra det där drastiska och se vart det leder. Bara för att du kan! Bara för att det gör livet riktigt spännande! ☺️
Well hello! Kontoret står redo och kaffet är klart, när kommer ni? 🤓
Alltså 😍 hoppas du har en grym termos, men ska bara packa väskan!!
Go go go! Eller ja, nu vet jag inte riktigt vad som stoppar dig (kanske pojkväns jobb osv) men hur som helst är det en underbar tanke! Att åtminstone uttala sina visualiseringar brukar hjälpa för mig :) Ibland känns det mera riktigt när man säger det högt. Hoppas ni hittar en fin balans mellan storstad och småstad så att ni känner er nöjda!
Om jag hade lyssnat på förnuftet skulle jag nog aldrig flyttat haha, men nu blir det nog bra !
Haha nä man ska inte lyssna för mycket på det där förnuftet 😉 Och man kan alltid komma tillbaka. Tack för din pepp 😘
Åh, känner igen mig i dina tankar. Skulle verkligen må bra av att bo med naturen precis utanför dörren :D
Ja det måste ju göra gott för en??
Haha känner igen mig som fan! Funderar just nu på att flytta till släktens gård i Älvdalen till nästa vinter. Av alla ställen. Fast jag har slutat berätta mina idéer för folk som inte tycker de är kul så numera får jag bara responsen ”kul, kör!” när jag berättar sånt och då är ju risken överhängande att en hamnar i Älvdalen eller vart som haha. Fast samtidigt. Tänk vad mysigt att ta sparken till mataffären??
Ja det är smart – har blivit bättre på det. Men ibland går det inte att undvika ☺️ Låter som en mysig tanke. Och att öht kunna åka iväg med spark 😍 så jag säger KUL KÖR!!
Fin text.
Jag är en realist lagd åt det väldigt pessimistiska hållet (om man frågar min sambo, själv ser jag mig mer som ängsligt kontrollfreak 😅). Saknar att vara yngre och känna de där drömmarna, för då kunde jag bli allt.. Göra allt. Sen blev jag liksom vuxen. Och en av de där tråkiga. Sista delen kändes som något min sambo kunde sagt om mig, med att skjuta ner drömmar.
Intressant! Det finns väl kanske lite i oss, att vi är mer naiva när vi är unga. Och sen upptäcker man livets hårda verklighet… haha. Nej men drömmarna kanske också förändras? Man kanske inser vad som verkligen betyder något, trygghet? Familj?
Tack för inspiration om Gällivare! Har läst lite av dina gamla inlägg också. Jag och min sambo har fått jobb där och flyttar upp i januari (från Skåne). Ska bli spännande!
Men wow, verkligen spännande! Önskar er lycka till! Nu får ni passa på att njuta av allt exotiskt som finns att göra där uppe och maxa upplevelsen.. Om ni nu inte planerar att bli kvar väldigt länge? :) Hur som helst, både vintern och sommaren har sina fördelar!