Livet som kvinna.

Det är 8:e mars och väldigt mycket vår utomhus. Det är så att man kan vika upp jeansen litegrann och gå i converse. Man kan till och med ha jeansjacka när det är solsken som idag. Och matcha de uppvikta byxorna till ett par boots istället. Men när jag vinklar min fot lite och skymtar en bit av huden på mina ben inser jag att det är bättre att vika ner dem, trots att det är vårigt och fint. Jag blir nämligen äcklad av vad jag ser. Av min egna bara hud? Nej såklart inte, men av mina egna håriga ben. Jag har inte låtit ett vax eller en rakhyvel, eller någonting annat som kan ta bort hår och plocka fram det där släta och vackra och kvinnliga, röra min kropp sedan jag var i Indien. Jag har låtit växa en vinterpäls med tanken om att spara pengar snarare än att spara på värmen. För det är dyrt att vaxa sig om man inte känner för att stå i duschen varannan dag med en rakhyvel och varsamt gå igenom hela kroppen. Och varje gång jag klär av mig så äcklas jag. Man kan äcklas av sig själv på många sätt, tyvärr, och hår må vara relativt enkelt att göra sig av med. Men ändå, DET FINNS JU INGET MER NATURLIGT. Det finns i och för sig annat som är lika naturligt men inte heller så mysigt, till exempel det vi gör på toaletten och så. Men skillnaden är att jag inte äcklas av håret på en man. Utan att det är för att håret är på mig som kvinna som jag äcklas, som vi äcklas.

Det är den 8:e mars, det är internationella kvinnodagen, det är 2014. Och jag äcklas av att det finns hår på min kropp för att jag är kvinna. För att samhället har lärt mig att det är så det är. För kvinnor ska behaga med sina kroppar. Släta som babyrumpor. Och det är så naturligt att ta bort sin hårväxt att man rent av blir chockad när man råkar möta någon som inte låtit sig luras av samhället. Som om vi glömt bort hur alla egentligen ser ut?

Allt jag önskar få göra är att gå runt i shorts och linne, eller i bikini på en strand, med min håriga, naturliga kropp – utan att skämmas och utan att känna ett akut behov av att uppsöka närmsta salong för en helkroppsvaxning. Men jag vet att det aldrig någonsin kommer hända. Man ändrar ju inte bara på någonting som en hel värld lärt sig att anpassa sig efter. I alla fall inte jag.

Jag viker snällt ner mina jeans och inväntar nästa lördag då jag frivilligt betalar drygt 700 kronor för att få lägga mig ner på en brits och genomlida en timmas ren och skär smärta.