Julen så som jag önskar mig den

Så strukturerat som jag jobbat de senaste typ två månaderna har jag kanske aldrig gjort. Här har jag suttit ett par dagar innan julledigheten och inte gjort klart allt som måste bli klart 2020…. Nä. Det var redan klart. Istället har jag jobbat på saker inför januari. Jag har jobbat förberedande och förebyggande. Det känns, overkligt? Och som om jag nu jinxar det genom att skriva om det. Jagas alltid av den känslan, från det att jag var 18 och bloggade om hur ingenting kunde krossa mig och sen var med om en olycka som följer mig än idag.

Men nu säger jag det i alla fall. Vi kanske kan prata mer om vad den faktiska förändringen jag gjort handlar om (ifall jag ens kan identifiera det). Mest är det nog tack vare att jag lärt mig prioritera, skala bort, säga nej, planera, jobba mer fokuserat och mindre hattigt, och flytta fram om det krävs.

Så nu sitter jag här och skulle egentligen vara ledig redan idag. Men jag ville få ett par saker klara. De sista två sakerna som fanns på min att göra-lista. Och så ville jag lämna bloggen med en julhälsning innan jag tar ledigt ett par veckor.

Redan igår åkte vi ut till min killes föräldrar. Julkänslorna är… inte direkt närvarande. De blir ju inte det när det inte finns snö. Men det går bra ändå. Att få vara ledig och läsa böcker liksom, det kan jag inte klaga över. Just nu sitter min T mitt emot mig, två gammelblåa ljus brinner på bordet mellan oss och han lägger upp maskor för sin stickning, tredje gången på ett dygn. Ingenting ser lika roligt ut som någon som lär sig sticka.

Jag läser Linn Ullmans De oroliga på rekommendation av min terapeut (att få personliga boktips borde förresten vara en tjänst värd att betala för), och är förälskad. Det händer ibland, att jag kommer över böcker som får mig att känna att det är så här läsning ska vara. Det ska kännas i hela kroppen. Och gör det inte det ska man kanske lägga ifrån sig boken och välja en annan. Det finns så väldigt många böcker där ute. Varför inte bara läsa böcker som vi upplever som fantastiska?

För två dagar sen raderade jag alla viktiga appar från min telefon. Ja men inte viktiga appar som i faktiskt viktiga. Men ni vet allt det där vi tror vi inte kan leva utan. Som Linkedin, Instagram och resten av högen. Poff poff så rök de. Och just som jag hade gjort det fick mitt senaste Linkedin-inlägg rekordmånga views, men det såg jag först nästa dag (och överlevde det alltså)!

Julen är en helig tid som jag tillbringar med Gud. Nej förlåt jag är ju inte religiös för fem öre. Men det är helig tid som jag tillbringar utan sociala medier. Vilket i och för sig skulle kunna likställas med att komma Gud nära. Det är så jag föreställer mig att det måste kännas. Eller ja, åtminstone närmare sig själv. Och det räcker väl gott.

Förra julen var något mer hektisk (ovan bild). Guidade ett finskt sällskap runt i min hemstad och råddade julfirande med den helt finskspråkiga familjen och ett stycke skilda föräldrar. Allt gick bra och det var kul och jag kände mig mestadels tacksam. Men helt utan stress var det inte.

Så i år har jag inte köpt en enda julklapp. Jo jag har köpt en. Den ligger hemma och väntar på sin mottagare som jag träffar först efter julen.

Men jag har inte gjort en enda julförberedelse. Vi orkade inte ens sätta upp vår stackars plastgran hemma. Och som julklapp till samma finska sällskap som jag släpade med upp till Gällivare förra året, får det bli en peng till välgörenhet istället.

Och denna eftermiddagen och morgondagen får jag ägna åt julförberedelser – med lugn och bara för att det är trevligt! Om du inte läst Tove Janssons Granen kan jag varmt rekommendera den. Säger så mycket om julen och hur vi handskas med den.

Vänner, ha några riktigt sköna juldagar nu. Jag checkar ut ett par veckor – så hörs vi i januari. Då kan vi prata om vad vi antecknat i våra yearcompasses och alla storslagna planer för det nya året.

God jul 🎄❤️