Årskrönika 2020

Jag går igenom månad för månad och först ut är januari. En månad, eller ett mirakel. Levde vi så?

Tre länder på tre veckor. Pressresa, skidåkning, födelsedagsresa, bröllopsfoto. Salzburg, Tallinn, Stockholm. Två veckor i Gällivare, resemässa, planer, ett år som just tagit fart, en särskilt fin födelsedag. Och sen.

Ingenting.

12 mars slår blixten ner.

Foto: Amanda Mattsby

Tiden som var

Har jag någonsin varit så nostalgisk över en tid som just hände? Jag söker efter känslan innan allt, hur det kändes i kroppen. Vad jag tänkte, ville, drömde om.

Mina beslut och handlingar kommer för alltid vara färgade av vad som hände 2020. Om jag vetat tidigare vad jag vet nu, skulle jag har levt annorlunda? Tveksamt. Jag följer alltid rösten som säger om inte nu, så när? Men med vad jag vet nu, kommer rösten av tacksamhet var högre, starkare, viktigare? Kommer det vara de små sakerna som räknas?

Jag ser framför mig en liten lägenhet, fylld med människor i vackra kläder. Paljetter och flugor, dyra drycker, leenden som inte försvinner. Hög musik och inga grannar som klagar. Vi skålar och tappar glas, dansar och snubblar och kramas och fortsätter natten på stadens minsta klubbar som aldrig stänger. Och nästa kväll, gör vi det igen.

Sådant jag aldrig trodde att jag skulle sakna, eller längta efter. Jag vet inte ens vad jag saknar eller längtar efter mest, jag låter inte tankarna vandra dit. Ibland gör de det ändå.

Någon viskar till mig att snart är ordningen återställd. Såklart löser vi det här. Någon annan säger att precis vad som helst kan hända nu. För tänk, tänk om 2020 bara var toppen av isberget?

Allt som ändå hände

Trots allt ingenting, eller kanske tack vare allt ingenting, hände desto mer i mig själv. Året var 2020 och jag var 28 och det var så mycket som föll på plats. Sådant jag för längesen borde kunnat ha anat. Varför jag tog vissa beslut när jag var 18 som ingen annan tog. Varifrån alla känslor kommer. Varför de är så starka. Varför jag aldrig tvekat. Varför jag kanske varit rädd men gjort det ändå. Varför jag vill så mycket, aldrig nöjer mig, tröttnar snabbt – men älskar lugnet och att vara ensam. Och varför jag bryr mig så innerligt om exakt allt, på sätt omöjliga att varesig förklara eller förstå.

Så när jag ser tillbaka på mirakelmånaden i januari känner jag inte bara ilande nostalgi. Jag känner också skepsis. Är det ett liv så som jag vill leva det? Jag gillar förändringen, behöver den, men i just det tempot?

Det är, lättare att säga nej nu.

Den oundvikliga tacksamheten

Det är omöjligt att inte, åtminstone på några plan, se tillbaka på året med en viss sorts tacksamhet.

Det kunde ha blivit ett år med fruktansvärd hemlängtan när landsgränser reste sig likt fängelsemurar. Istället grävde sig mina rötter djupare ner i den finska jorden. Språket, all den finska jag lärt mig, utan att ta en enda kurs. Känslan av att jag är inte säker på om jag kommer kunna leva i Sverige igen, inte när det finns något som är bättre, som också är mitt hem.

Så en viss finländsk patriotism växte liksom fram i takt med att avståndet till Sverige ökade. Vilka är de där människorna i väst? Hur makalösa är inte finländarna? Nya platser jag fick se och alla de dagarna som sommaren gav oss. Brännskär, Nagu, Nådendal, Lovisa, Kotka, Ruka. Men när jag äntligen fick resa till Gällivare igen ville jag förstås aldrig åka därifrån. Men Norrland är ett annat land.

En kall sjö i Ruka.

Och trots att jag rest och sett världen har jag aldrig upplevt en lika stark samhörighet med den. När allt skakas om och ställs på sin spets.

Ett hundra procent underligt år.

Låt oss skåla i att det är över nu – och till alla nya spännande underliga fruktansvärda härliga vidunderliga och stormiga år vi har framför oss.

FÖLJ:

2 svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Subscribe