Insikter & åsikter – som aldrig yttras

Under veckor där jag varit öppen och mer mottaglig för både världsnyheter och lokalnyheter, är det omöjligt att inte bli engagerad. När man är en sån som jag. En sån som tar in allting till 100 %. Ibland tänker jag att jag skulle bli en utmärkt journalist (det var också min ursprungliga, inte fullt så genomtänkta, plan när jag sökte in till utbildningar efter gymnasiet). Inte en sån som bara skriver nyheter. En sån som avslöjar saker.

Jag hör något och tänker HUR KAN DET FÅ SKE. Hur kan detta gå befolkningen obemärkt förbi? Jag måste få diskutera. Till och med i mitt egna huvud. Rätt och fel är sällan så enkelt. Men en tanke som verkar rätt kan bli väldigt fel. Som att kriminalisera droganvändning. Bygga en majestätisk gymnasieskola på en ort som aldrig haft en vacker byggnad någonsin. Eller införa ett genustänk i hela den akademiska världen. Idén som tycks så vacker, hur skulle det kunna gå fel?

Känslor är svåra saker att handskas med. Omöjliga att diskutera med. Ändå finns de alltid där. Blandas in i våra åsikter. Skapar något som är svart, något som är vitt. Och när känslorna tar över är vi blinda för fakta. För alltid fångade i vår alldeles egna och härligt trygga bekräftelsebias. 

För att inte tala om hur läskigt eller svårt det kan kännas att yttra de där åsikterna, tankarna, funderingarna.

Ända sedan jag läste ut Genusdoktrinen har jag grubblat över vad den lämnade mig med. Insikter och åsikter som det inte finns utrymme för, att som kvinna och feminist, inte vilja skriva under på och stå bakom den feminism som blivit den allmänna. Genom det boken tar upp, och det lilla jag försiktigt närmat mig ämnet, inser jag bara att det är fan ingen idé. Så jag förblir tyst.

Kugge gjorde något bra i förra veckan på just det temat. Inte feminism, men att våga prata om något som skaver – och som alla andra är tysta runt. I just hennes fall handlar det om bokbranschen och dess elitism.

Det farliga är, att det är så ofantligt mycket lättare att vara tyst, istället för att våga öppna munnen och berätta vad man står för. Och jag förstår det. Jag hamnar ju själv där ibland.

Jag beundrar alla de som vågar ifrågasätta, som vågar gå emot strömmen och inte ställa sig in i ledet för hur vi bör vara eller agera.

Men det är också komplext.

Något som lyfts och tydliggörs i detta TED talk av Tim Hardford “Trial, error and the God complex”. Vi vill så gärna ha en enkel lösning – och vi vill så gärna tro på det vi redan bestämt är den enda rimliga sanningen.

Och någonstans vill jag landa i att det viktigaste vi har är kritiken. Att få, våga, och till och med uppmuntras ifrågasätta. Det kan vara obekvämt, men det kan göra hela skillnaden.

De kan också handla om en så enkel (men svår) sak att våga visa sig mänsklig. Att inte bara publicera en helt tillrättalagd bild av sig själv. Vad ska folk tänka om jag berättar det här – eller om jag yttrar mina åsikter.

Men sanningen är ju att folk älskar när vi är mänskliga. Och vad som kommer utmärka dig i mängden, är definitivt om du vågar stå upp för det du tror på. Om vi tänker på att bygga ett personligt varumärke och allt som hör det till alltså. Det är en av mina favoritsaker med att ha eget företag, jag behöver inte bekymra mig över någon annans värderingar eller vad som är ok/inte ok att yttra. Och även om det är oerhört skrämmande att våga lyfta på locket till var någonstans man står och vad man tycker i en fråga, så är det nästan alltid ändå värt det.

Frågan är bara vilka strider man är beredd att ta.

Kanske finns det någon annan där ute som funderar på just det du går och tänker på – och som skulle behöva att någon som du vågade prata om det?