Indien kommer kanske alltid kännas i hjärtat.

Jag hittade till Augustas blogg, som jag misstänker kan vara en bloggläsare? Och började läsa om hennes tid i Indien. Hon skriver väldigt fint i sammanfattningen av sin tid där. Jag har själv försökt mig på en sammanfattning av min tid där, men det har inte gått så bra. Och nu när jag läste om Indien så var det första gången på länge som det verkligen kändes i hjärtat. Inte av kärlek alltså, utan bara av Indien. Mitt Indien. Att det var mitt Indien under 6 månader, att jag bodde där, att jag umgicks med indier, att jag vet hur det fungerar där. Att jag upplevt det.

Det har gått några månader nu och jag tror alla känslor hunnit lägga sig. Jag minns tillbaka och tänker att jag måste få resa dit igen. Men jag minns också hur otroligt tufft det var att bo där. Det är liksom svårt att förstå att jag bodde i en lägenhet på 16:e våningen med råttan Jerry, myror och boklöss. Och att kommunicera med Indierna var inte alltid enkelt. Att jag vande mig vid maten och inte hade särskilt mycket magproblem förrän i slutet (som fortfarande lever kvar…) men ändå var sjuk en hel del och besökte de indiska sjukhusen! Det var en galen upplevelse allt som allt. Galen och bra.

Det är hur som helst fantastiskt att kunna blicka tillbaka på! Förutom alla minnena inom mig har jag ett helt bloggarkiv från månaderna där och mängder av telefonanteckningar och word-dokument som avslöjar mer än bloggen någonsin kommer kunna göra. Jag skulle vilja skriva en bok om det, faktiskt. Kanske en dag.