Hur man inte glömmer bort att leva när man har distansförhållande.

Bloggvännen Sofie skrev och undrade…

alltså jag undrar över det här med att bo ifrån sin pojkvän och ändå fokusera på sig själv och att ha kul!
Jag och min pojkvän kommer bo isär i sommar då vi är från varsin del av detta avlånga land, och jag är liiiite rädd att jag liksom ska sakna han så mycket och längta och räkna ner tills vi ska ses att jag glömmer att njuta av sommaren med mina efterlängtade tjejkompisar och liksom mitt eget :) Är det något du överhuvudtaget har tänkt på nu sen du flyttade tillbaka till Sverige och ni liksom ses på bestämda helger eller dagar?

Japp, såklart har jag funderat över detta. Jag gör ju saker ändå och tycker det är kul. Kör AW med kollegorna, hälsar på vänner, träffar nya vänner så väl som gamla. Och grejen är att när man väl gör något med sina vänner så sitter man sällan där och “bara saknar”. Jag tycker i alla fall inte det. Jag tror utmaningen med distansförhållande är just att göra saker. Jag har inte direkt upplevt att jag vill gå hem hellre än att göra något enbart för att skypa med min pojkvän (det gör vi liksom när vi hinner och det passar) men det kan kanske vara ett problem att man faktiskt gör och skypaR i flera timmar??

Däremot har jag väl kunnat känna ibland att nää jag orkar inte hitta på något ikväll, jag stannar hellre hemma. Och så är det ju normalt att känna, men jag tror också det är de gångerna som saknaden kan bli extra påtaglig.

För mig har det svåraste varit att komma hem på vardagskvällar a. Hemma vid 18 och en hel ledig kväll framför mig kan ge mig ångest. Så efter några sånna kvällar insåg jag att jag måste ha någon typ av hobby och det var då jag skaffade mitt efterlängtade gymkort. Nu går jag till gymmet direkt efter jobbet och plötsligt har halva kvällen gått och när jag kommer hem är jag sysselsatt med vardagssysslor innan det blir sovdags. Och allting känns mycket bättre.

Träning är med andra ord något jag kan rekommendera. För ibland känns det bara som om man väntar, som om allting känns meningslöst utan honom.

Jag vet ju att livet är mer än kärlek, även om kärleken är störst, men jag vill ärligt talat inte känna något annat. Jag tror inte på att två människor är “menade för varandra” men jag tror på att följa sitt hjärta. Och visst känns väntan olidlig ibland, men ärligt talat – det känns som om varenda sekund tillsammans är värt det.

Slutligen, kom ihåg att det är okej att sakna, längta och räkna ner dagarna. Din partner är ju fortfarande en enormt viktig del av ditt liv. 

Läs också: 10 tips på hur man får distansförhållande att fungera.