Vad jag tänker och tycker om marknadsföring, företagande, foto, skrivande, böcker och resor. Gällivare är min hemstad, Helsingfors (eller Esbo) mitt hem sen 10+ år.
Ja det är något som en del uppskattar och andra inte. Jag blev själv hemma när jag var endast 11 år och det var bland det jobbigaste jag upplevt. Blev erbjuden att komma och sova över hos min kompis, tvärs över gatan, men nej det vill jag inte /puss puss mami dear
Jag behöver också vara för mig själv ibland – och blir aldrig uttråkad (åtminstone sålänge jag har internet), för jag är så bra på att underhålla mig själv :)
– Ja du, kanske en tjurig 11-åring som redan då trivdes bäst själv och hemma :-), eller var jag lite sur och skulle klara av det (kompisen hade ju lovat att sova över :-o ). Vet inte riktigt men med tända lampor och lite mardrömmar så klarade jag av det och på dagarna hade jag kompisen (hon tyckte nog också att det var lite obehagligt att sova över i huset utan någon vuxen).
Jag har nog ganska stort behov av ensamtid tror jag. Tycker det är jättehärligt att hänga med folk och umgås, men inte för länge. Sen vill jag dra mig undan o bara vara. Undrar om det är en vanesak eller ett personlighetsdrag?
Både och kanske? Alltså jag glömmer ju bort mitt behov av ensamhet nu när jag får det så sällan, haha. Men märker att när jag väl tar min ensamtid så mår jag så mycket bättre. Dock tror jag behovet minskat något sedan jag skaffade pojkvän – just för att man vänjer sig vid att alltid ha någon där. Gud vilka scenarion jag målade upp i huvudet inatt när jag skulle sova… Haha! Men sen så, man har ju lite ensamtid även när man bor med någon – man kan ju sitta helt inne i sitt eller “bara vara” trots att han är där :)
Bloggen använder cookies. Vi antar att du accepterar detta, men du kan tacka nej om du vill.OKNej tackLäs mer
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
8 svar
Ja det är något som en del uppskattar och andra inte. Jag blev själv hemma när jag var endast 11 år och det var bland det jobbigaste jag upplevt. Blev erbjuden att komma och sova över hos min kompis, tvärs över gatan, men nej det vill jag inte /puss puss mami dear
Nej som 11-åring hade jag inte heller klarat det mami dear!! Men varför gick du inte till kompisen?
Jag behöver också vara för mig själv ibland – och blir aldrig uttråkad (åtminstone sålänge jag har internet), för jag är så bra på att underhålla mig själv :)
Eller hur – ibland när man sitter vid datorn rinner verkligen tiden iväg för det finns så mycket spännande att göra, haha :)
– Ja du, kanske en tjurig 11-åring som redan då trivdes bäst själv och hemma :-), eller var jag lite sur och skulle klara av det (kompisen hade ju lovat att sova över :-o ). Vet inte riktigt men med tända lampor och lite mardrömmar så klarade jag av det och på dagarna hade jag kompisen (hon tyckte nog också att det var lite obehagligt att sova över i huset utan någon vuxen).
Älskar egentid! Skulle flippa om jag skulle bo ihop 24-7 med min älskling (men det e säkert nåt fel på mig =) ).
Jag har nog ganska stort behov av ensamtid tror jag. Tycker det är jättehärligt att hänga med folk och umgås, men inte för länge. Sen vill jag dra mig undan o bara vara. Undrar om det är en vanesak eller ett personlighetsdrag?
Både och kanske? Alltså jag glömmer ju bort mitt behov av ensamhet nu när jag får det så sällan, haha. Men märker att när jag väl tar min ensamtid så mår jag så mycket bättre. Dock tror jag behovet minskat något sedan jag skaffade pojkvän – just för att man vänjer sig vid att alltid ha någon där. Gud vilka scenarion jag målade upp i huvudet inatt när jag skulle sova… Haha! Men sen så, man har ju lite ensamtid även när man bor med någon – man kan ju sitta helt inne i sitt eller “bara vara” trots att han är där :)