Jennifer sandström

Konsten att känna sig värdelös.

Det är liksom inte tårarna som är det jobbiga, de är jag van vid; jag är trots allt en väldigt känslosam människa. Utan det är de där känslorna som bor inuti och inte syns utan på. Hur man känner sig en onsdagskväll en torsdagskväll och en fredagsmorgon. Å-n-g-e-s-t-e-n. Söker jobb som alla andra söker. Har bästa vännerna så himla långt bort, tänker att de glömmer nog mig snart. Och mamma och pappa finns inte ett stenkast bort, så som de faktiskt borde. Känner att jag kan ju faktiskt ingenting egentligen, inte om man jämför med han som gjort det där och hon som kan det där och alla dom som fått de där jobben, blivit befordrade, startat egna företag. Alla andras sociala underbara liv. Hon som har två tusen följare på Instagram och hundratusentals bloggläsare. Vad är väl jag i jämförelse? Som om det spelade någon jävla roll. Bloggstatistiken slår nya rekord gång på gång, men det gör också tvivlen. Jag väger mindre än jag gjort på fem år (vem har ens koll på sånt), men det känns tyngre än det gjort på fem år. Jag är fysiskt starkare än någonsin men psykiskt så himla skör. Kontrasternas kontraster. Undrar om det beror på mörkret, kylan, understimulans eller bara allmän tjugotvåårs-depression? Mamma skulle nog säga att en har för höga krav på sig själv, så är det kanske. Pappa skulle säga att det hjälper med en promenad, och det gör det nog litegrann.

Orkar inte jämt säga hur jag mår, tankar snurrar runt där inne men hur mycket jag än försöker kan jag inte ta tag i dem, dra ut dem och låta de formas till ord genom mina läppar. Det skulle säkert vara vettigt att prata med någon, gå i någon sorts terapi ni vet. Alla gör ju sånt nu för tiden. Och jag skulle nog öppna upp mig, det är ju inget direkt problem jag någonsin haft. Men det går nog över snart, och det känns ju såhär mer sällan än vad det känns bra. Vet att jag överlever, att det är temporärt.

Och om man kollar på mig så ser jag ju faktiskt ut som vilken fantastiskt ung kvinna som helst? Tänk alla människor vi möter som mår som ruttna svampar inombords och så är det helt osynligt på ytan?

IMG_1787.JPG

Pussar och kramar till er mina fina, fina läsare. Lova mig att ni tar hand om er själva och varandra. Försök ha en fin jul. Tänk på det gångna året, blev det som ni tänkt er? Vilka stunder är ni tacksamma för? Vad vill ni förändra till 2015? Och vilka mirakel hoppas ni ska inträffa? Mår ni också som ruttna svampar ibland så hoppas jag att ni mår bättre snart. Vi tar oss igenom det här. Om ni behöver lite ‘pepp' kan ni läsa Hanapees kommentarsfält – mycket kärlek och betryggande ord.

FÖLJ:

24 svar

  1. bra inlägg! Känner också så mycket just nu och hoppas verkligen att det snart ska bli bättre, har så många drömmar men just nu känns det som att inget kommer bli som jag vill, tyvärr :/

  2. Vill bara titta in och säga att du är absolut inte värdelös. Ditt värde sitter inte i vad du har presterat, vad du gjort vad du är bra på eller hur du ser ut. Ditt värde finns inom dig, du är värdefull bara för att du är du! Hoppas du får en fin jul och ett riktigt gott nytt år :)

    1. Vad gullig du är Annelie – det värmer. Och du har så rätt, man behöver påminnas om det ibland <3 Tack! Och hoppas din jul och blir fin :)

  3. Det är fucking mörkret. Det har jag övertygat mig själv om! Efter nyår vänder det, för ljuset och för oss <3

  4. Det har ju varit en otroligt mörk höst, påverkar nog mera än man tror.. Är ju knappast alltid en dans på rosor att bo utomlands heller, sånt kan (och brukar) också påverka en i perioder.. Men sånt brukar också vända :)

  5. Det är mörkret! I promise! Jag blev sådär varenda vinter förut men sen jag lämnade Sverige så får jag inte såna dippar. Alltså visst, jag kan bli smådeppig ibland men aldrig den där existentiella deppigheten som får mig att känna mig totalt jädra genomvärdelös.

    Och kika inte på vad andra gör annat än för inspiration. Om du är på humör för att inspireras: kika! Om inte: låt bli, ta en promenad, ät en kaka och skit i att kolla folks Facebook eller instagram eller vad det nu är. Ge dig själv en chans att hämta dig lite.

    Kram!

    1. Alltså nu är ni flera som säger det – så det måste ju vara så? Har inte upplevt detta mörker under en sån här lång tid sen 2011, så kroppen kanske fick en chock… Jag undrar även om det är mildare uppe i norr där det är så mycket snö som lyser upp alltihop? Min pappa trodde det, men jag vet inte…

      Hmm, bra tips. Ät en kaka, hehe. Ska försöka – tack så mycket!
      Kram

  6. Jag känner igen mig så himla mycket. Du har en fantastisk förmåga att fåna känslor i ord, måla med språket, skriva som att det vore mina tankar. Det är för jävligt att må så. Man får försöka trösta sig med att det blir bättre, även om det inte känns så. Det blir bättre. O man måste få må dåligt ibland. Det är inget fel eller konstigt. Motsatsen, att alltid vara på topp, vore däremot helknas.

    Stor varm fredags-krya-på-dig kram Jennifer! Du är toppen, förändra inte hur eller vem du är, du är alldeles perfekt precis så som Du är.

  7. Se ibland vet jag inte varför jag följer dig faktiskt, alltid så klämmig och positiv. All good for you iof, men det här, det känner jag igen mig i!

  8. Kämpa för fan! En dag lossnar det och då står du med tre-fyra jobberbjudanden (hände mig för några år sedan, helt stiltje ett halvår följt av att jag en eftermiddag fick välja och vraka – och valde det sämsta). ;)

    Miraklet 2015? Att fyra-fem samarbetspartners bestämmer sig för att säga åt mig att åka jorden runt ett halvår och blogga om skiten. Ja, mirakel var det. ;)

    1. …men även det sämsta roddade upp sig tillslut eftersom jag sa upp mig efter en månad. Ibland måste man bara gå på magkänslan och det var en av de starkaste magkänslorna jag haft. Någonsin.

      1. Intressant Daniel! Gillar din pepp i form av “kämpa för fan” – känns uppfriskande! Och ja, jag tror på att gå på magkänslan – visar det sig vara fel behöver man inte ångra sig.

        Haha, om det miraklet inträffar och du behöver en kompanjon så vet du var du hittar mig!

  9. Känner igen mig så himla himla mycket!
    Vi har ju ganska liknande situationer som båda bor borta hemifrån så att säga.
    För mig är det svåraste att vara utan mina vänner och familj. Drunknade liksom i nån slags grop att “jag kan ju inte lära känna nån”.
    Sen tror jag också att mörkret ställer till det, men jag har mått såhär under sommaren också, så är inte bara det.
    Men mår i alla fall bättre nu när jag får i mig d-vitamin droppar.

    Vill du skriva om det så är det bara att mejla :)

    Stor kram!
    /Ida

  10. åhhh:(((

    Vet ej om det hjälper men jag mår typ bäst när jag bara är, alltså, inte är som smalast, har mest läsare på bloggen, mest pengar. Då jag har mått som bäst har jag inget av det och tror det är friheten att bara vara. Typ allt det dåliga och bra samlat i ett men man liksom bara är.

    Mvh,
    Buddha

    Skoja är jag. Tina. Puss!

  11. I’ve just read this my lovely! Oh, I know how you feel, I go in and out of this darkness. It took me years of ‘dark clouds’ (that’s what I call it) to understand it: for me it’s my hormones, curse them!
    Agnus Castus tincture helped more, as it was a hormone thing. The doctor put me on anti-depps once but I never took them, then I discovered the root of the problem and took herbal help instead.
    It still comes and goes but now I know that it’s temporary, and to a degree predictable, I cope a lot better.

  12. Skickar en stor styrke kram !!
    Du är aldrig ensam! <3
    Det är starkt att våga visa känslor i text.
    Du är en stark person!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.