Hästar och skidåkning.

Idag går vi tillbaka till de där dagarna när vi besökte Gällivare, jag och min pojkvän. Gällivare är min hemstad, platsen jag bodde på tills jag fyllt 18, tagit studenten och flyttade till Jönköping för att börja plugga ekonomi. Det känns fortfarande bekant att komma dit, hemma liksom, såklart. Men, det känns inte längre som om jag hör hemma där – och så kan det ju vara. Några fina vänner har jag i alla fall kvar där och det är alltid kul att träffas eftersom vi hörs ytterst sporadiskt mellan besöken.

Tänkte visa lite bilder från när vi red på islandshästar och när vi åkte skidor på Dundret! Först ut, ridningen, fredagen efter nyårsafton. Värt att nämnas, båda dessa aktiviteter var rejäla “kliva utanför komfort-zonen”-aktiviteter…

Här är Bassi, en lagom stor islandshäst som Rebecca brukar ta med mig och rida på ibland när jag är hemma. Några större hästar vågar jag mig inte riktigt på.

Bassi är samma häst som vi hade en fin liten höst-photo-shoot med hösten 2009. Jag och Ronja, med Rebecca som fotograf. Tyckte bilderna var urmysiga. Det ska ha funnits någon när jag satt barbacka också – men kan inte hitta den?

Nu var det dock vinter och egentligen lite kallt för att rida. Mina fingrar blev istappar, men benen var åtminstone varma med pappas militärbyxor på! Och här är jag till vänster och Rebecca till höger (på en nordsvensk häst, lite mer bastant och stark). Rebecca är förresten en kompis som hängt med från dagis, hur många sådana har man egentligen? Jag har två, Rebecca och Elin. Vi var en trio när vi knappt kunde gå och vi hänger fortfarande. Grymt – tycker jag!

Efter dessa bilder skrittade vi iväg! Det är så mysigt att rida. Och så mysigt att fixa och hålla på i stallet. Mocka, borsta häst, klappa häst, fylla vattenhink, sätta på sadel och så vidare. Däremot, är jag rätt övertygad om att jag inte hade haft energi till att pyssla med det dagligen. Ni med hästar som hobby – det är beundransvärt alltså, snacka om mer eller mindre heltids-hobby!

Blev inte en jättelugn och fridfull ridtur dock, fick smaka på en liten sprint som hästen drog iväg mig på. Hjärtat i halsgropen. Misstankar fanns om att det var älgar i skogen och det kan skrämma upp hästarna rätt rejält. Två gånger gjorde båda hästarna ett ryck och man får liksom ge allt man har för att lyckas stanna kvar på hästen och få den att sakta ner. Fick i alla fall betyget att jag skötte mig riktigt bra, pjuh! Det är så kul att rida, men också väldigt svårt. Man glömmer bort alla finesser man lärt sig när det går ett par år mellan gångerna. Känner dock att det är nyttigt att våga utmana sig själv lite – vara lite rädd men göra det ändå.

Följande dag, lördag, följde jag med min man upp i backarna – åh jösses amalia! Här snackar vi ännu mer “vara lite rädd men göra det ändå”.

Skidåkning på Dundret alltså, berget jag vuxit upp med, endast fem minuter från stan. Jag blev något anti alltihop med vinter och vintersport när jag bodde där uppe, åkte mycket skidor som barn men nästan inte alls som tonåring. Men nu så, har en ny gnista liksom tänts. Dock är ju inte benen, kroppen eller kanske framför allt huvudet, inte så van vid hur man swishar ner för lätt branta backar…

Så här stod jag en stund, innan jag vågade ta mig ner för den svarta backen.

Grejen är att de flesta backarna på Dundret, som liksom är roliga och/eller öppna – är svarta backar. Så man har inte så stort utbud. Och grejen är också att det är inte det att jag inte kan, det är det att jag är så jäkla feg ibland och tappar allt vad självförtroende heter. Pushande och förstående pojkvän har jag i alla fall, som studsade fram på sin snowboard som om han inte gjort annat…

In the end, trots att jag hade pappas pjäxor och skidor (haha lite för stora och klumpiga, hittade inte mina…) och trots att det gjorde ont i fötterna/smalbenen och trots att jag i början var så rädd och inte visste hur sjutton jag skulle ta mig ner – så var det sjukt kul! Toppen var blåsig så vi åkte mest halva backarna, men njöt det gjorde jag.

T fångade även den här vackra himlen på bild, som jag missade, från toppen. Alltså? Så magiskt! Den lilla sol som kikar fram under vintern och den mörkaste tiden i Gällivare.

Vad jag kände efteråt? Eufori och enorm stolthet över mig själv! :-)