Alla möten har också ett avsked och vissa är sorgligare än andra. Att träffa någon som påverkar en positivt är väldigt fint och att ta farväl av denne är desto jobbigare. Men det är så det är. Och längs med vägen kommer människor att dyka upp i våra liv, vissa kommer följa med oss hela vägen medan andra bara var menade att följa med ett tag. Någonting lärde vi oss alltid ifrån dessa människor, framför allt kanske om oss själva. Och allt vi upplever formar oss till de vi är och det förblir värdefulla erfarenheter vi alltid kommer bära med oss.
Men ett farväl är alltid ett farväl och jag har ju så fruktansvärt svårt att säga hejdå. Särskilt när man kanske aldrig kommer att träffas igen. Och särskilt när man tror att man kanske hade haft det väldigt kul ihop om man inte hade behövts skiljas åt. Men det är snart glömt igen och jag hittar någon annan att skratta tillsammans med. För det är så det är, livet.
Ett svar
Nämen usch säg inte såhär ;) !!! :O
Jag VILL träffa “min käreste” igen, bara inte nu, men
om ungefär ett halvår, när vi båda TROLIGEN kommer
tillbaka till Sverige igen, ungefär samtidigt!!
Vissa personer VILL man inte släppa ur sitt liv för alltid.
Jag hoppas att vi bara är ifrån varandra en period nu.
Framtiden får utvisa! Kraaam!