Första dagen alltid trögast
Alltid efter en resa. Alltid efter en sjukdom.
Framför min macbook. Eller på gymmet.
Men sen så när det liksom släpper. Andra eller tredje gången jag med betydligt mer vana steg kliver in där bland träningsmaskinerna, eller genom internets dörrar med fullt fokus på jobb. Och crosstrainern känns underbar, skrivandet går snabbare än någonsin. Sjungandes till håkan hellström, hemma åtminstone högt, på gymmet bara i mitt huvud (och på någon helt annan musik i snabbt tempo).
Och så tänker jag att det är så fint att få älska sitt jobb. Att få älska att jobba. Att det är det enda löfte jag gett mig själv, att det alltid ska vara så. Kul liksom, kännas bra.
Det där jag funderat på om man verkligen måste jobba 40-timmars veckor, ibland tänker jag att, fast ja jag vill jobba så mycket. Gärna mer! Och så kanske man inte alltid kommer känna? Kanske går det till och med i perioder?
Anyway. Just nu känns det bra. Tycker att alla känns väldigt klyschiga som är taggade på höst och är sååå utvilade efter sommar och semester (det eller “fast hade gärna haft en vecka till semester”), men jag är väl inte bättre själv ;)
Hur känner du?
