Flygresan.

Tåget tog mig till Köpenhamn och Kastrup där jag fick vänta några timmar tills det blev kväll och flyget skulle ta mig till Heathrow för att sedan flyga vidare till Mumbai (som jag väl på plats kanske eller kanske inte insåg var det samma som Bombay…) och slutligen Cochin (eller Kochi, olika stavningar överallt).

Flygplatstidsfördriv. Läste ut “En man som heter Ove” under resan också.

På Heathrow glömde jag bort att jag på grund av tidsskillnaden hade en extra timma innan nästa flyg skulle avgå. Detta innebar att jag superstressat rusade av planet och till terminalsbussarna innan jag såg klockan där och kunde andas ut.

Väl framme vid gaten så är jag plötsligt omgiven av indier. Jösses amalia, tänker jag, vad har jag gett mig in på? Nio timmar senare landar vi i Mumbai och jag går gapande genom flygplatsen och häpnas av allt. Där finns vakter i ljust kamouflerade uniformer, flygplatsen ser lite förfallen ut och utomhus möter mina ögon vad som är den indiska naturen. Himlen är täckt av moln men värmen är slående redan klivet från flygplanet in i ankomsthallen. Det är så kvavt och luktar märkligt. Längre in i flygplatsen luktar det av något som påminner om rökelser.

Väl inne i avgångshallen i Mumbai där planet som ska ta mig vidare till Kochi går jag runt med stora ögon. Omkring mig finns endast indier, jag är omringad av dem. Och då värmen var alldeles för påtaglig har jag bytt om till kjol. Och bara ben. Kjolen går just till knäna och ända ner till fötterna baktill. Ändå känner jag mig obekväm.

Jag är trött och jag vet inte om jag är hungrig men jag känner inte efter så noga då jag inte vet om jag kan betala med kort, men kanske framför allt för att jag inte vågar äta någonting, inte ännu. Där det står “drinking water” vågar jag mig inte heller på och det finns en risk att jag kommer somna om inte av trötthet så av utmattning. Det är en liten avgångshall och där jag nyfiket flanerar runt får jag plötsligt syn på två män, i vita dräkter. De står en bit bort, ganska avskilt och böjer sig ner och upp med armar och på huk. De ber och jag kan inte låta bli att låta min blick dröja sig kvar ett slag. Tillslut vågar jag sätta mig ner bland de andra väntande resenärerna.

Snart har vi gått ombord på den sista flygningen och där bjuds det på indisk mat. Det är något vegetariskt, gult. Med ris till. Och svarta små, runda korn i som de verkar ha i allt här i Indien. Det är lite starkt och jag vågar inte äta så mycket. Efterrätten smakade socker och det var en bekant smak så det åt jag upp.

Redan innan planet helt stannat har alla indier hunnit resa sig. Jag kliver av och undrar hur jag ska hitta han från kontoret där jag ska jobba, som ska hämta mig. Det står en hel del folk där och efter jag tagit min väska, gått ut och ingen kommit fram till mig går jag in igen. Fixar ett telefonkort, får låna säljarens telefon och ringa och det visar sig att han som ska hämta mig precis kommit dit.

Så målet att ta mig till Indien är plötsligt avklarat och vi hoppar in i en taxi som tar oss till vad som är mitt hem för det kommande året…