Framme i Delhi – min andra gång i Indien.

Redan på flygplatsen i Helsingfors när jag kom fram till gaten kände jag känslorna bubbla upp någonstans underifrån. När man flyger till Indien är det ofta många indier på samma plan, såklart. Förra gången, första gången jag flög till Indien, minns jag att det var där vid gaten som jag nästan drabbades av lite panik och undrade vad jag gett mig in på. Den här gången var det en betydligt mer bekant känsla, en känsla av förväntan. På planet fanns också några hippie-yogis och en svensk gruppresa med en guide som redan verkade less på resenärarnas alltid återkommande funderingar.

Att landa i Indien och alla känslor

Resten av känslorna kom när vi landade knappt 7 timmar senare, efter en film, 3-4 timmars sömn och frukost mitt i natten.

Den vackra indiska musiken i högtalarna direkt när vi klev ut från planet. Och den första huvudvickningen vid passkontrollen. Jag kände mitt hjärta smälta. Den där kärleken för Indien som man bara kan känna när man bott här, om så bara för ett tag. När man sett så många av landets sidor från så många håll. Ett land man inte orkade stanna i mer än 6 månader. 6 månader som nog aldrig varit mer händelserika.

Framme i Delhi, i Lisas tjusiga lägenhet. 

En fin lägenhet i Delhi

Lisa bor fint, det gör hon. I indiska mått mätt ska dock tilläggas. I ett av Delhis mer expat-täta områden. Hon har luftrenare i vardagsrum och sovrum, ett badrum med exotisk känsla och så massor av gröna växter på balkongen.

Att komma fram till detta var himla skönt efter en längre flygning och där man själv tidsmässigt är mitt i natten fast det här hunnit bli morgon. Tydligen bor det varken kryp eller ödlor i lägenheten. Och det förklarar kanske lite om vilken standard jag var van med när jag bodde i Kochi. Jag bloggade en del om Indien och ohyran, och så historien om Jerry som var vår väldigt ovälkomna lilla hyresgäst som tillslut fick möta sitt hemska öde.

Den indiska engelskan

Lisa kom ner och mötte mig vid taxin och briljerade med sin underbara indiska engelska. Det är en sån engelska man tvingas anamma här för att kunna kommunicera med de som helst pratar hindi eller något annat av Indiens alla språk. Det låter ungefär såhär ”You go office? Pick up here 4!”, där man alltså försöker minimera antalet ord till det mest väsentliga. Personligen plockar jag dessutom alltid upp dialekter, var jag än är och vilket språk jag än pratar.

Ikväll ska vi plocka upp våra saris (ber till de indiska gudarna att den passar) och hem till Lisas kompis för middag. Gissa vad vi ska äta?! Tamdadam – tacos! Haha, tror det är några här som börjar få lite hemlängtan.

Känns i alla fall väldigt fint att vara här. Om ni vill kan ni följa äventyret här i Indien på min Instagram @jennsandstrom – kanske jag lyckas lägga upp lite videos via stories också. Det finns ju så mycket här man vill visa!



Reseförälskad tjugofemåring som vuxit upp i svenska Lappland och efter flera år utomlands i olika länder av en slump hamnade i Finlands huvudstad Helsingfors.

13 kommentarer
    1. Jaaa, jag har inte hunnit äta någon indisk mat ännu, efter 24 timmar här. Så nu längtar jag efter något typiskt indiskt! :)

  1. Jag kan inte med ord beskriva hur avundsjuk jag är på dig. Indien har alltid varit ett deömresemål och jag hoppas att jag snart får åka dit, kanske ännu en gång med dig som guide? :)

    Ha en fantastisk resa. Längtar redan efter bilder på instagram och inlägg på bloggen! <3

      1. Ja men kan det bli mycket bättre? :) så kan jag guida dig någonstans sen. (Egypten, Seattle eller Rhodos) jag har ingen aning, vill som alla turister Se taj mahal men annars skulle jag vilja upptäcka Indien, inte turistställen :) åka runt, typ en månad eller så :)

    1. Haha men eller hur – lättare att kommunicera ;) Och jo vi har det bra här borta! Ska läsa ikapp din blogg när wifi är bättre, hehe.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *