Ensam kvinna i Indien och det indiska sjukhuset igen.

Hej hallå.

Jag sitter på en köksstol i mitt hem som inte känns riktigt som mitt 'hem' men som duger bra ändå trots att det alltid är något som inte fungerar som det ska eller inte är som det borde vara. Ni har ju hört historierna om råttan och ohyran. Nu är det tvättmaskinen som inte fungerar. Och rent krasst föredrar jag väl att tvättmaskinen är trasig över att ha en råtta i mitt kök. Men när man tänker på det, inser man att det kommer bli rätt jobbigt om inte tvättmaskinen blir lagad snart. Så frågan är, ska jag försöka få tag i någon som kan laga den – eller ta en trip till Lulu Mall för lite shopping snart?

Här på min köksstol sitter jag och tittar på regnet som så sakta och ynkligt droppar ner, och önskar att jag var på ett café och skrev på en bok. Jag är nämligen så ensam, så ensam. Alla åkte till Goa och lämnade mig kvar! Hur ensam nu jag egentligen är, är en annan fråga. Jag har blivit så van vid att bo med någon! Jag har några vänner här som jag kan hänga med och i morgon ska jag på ett bröllop(!!). Så jag överlever nog.

Dessutom känner jag mig äntligen något bättre idag (peppar, peppar). Har hela veckan mått så konstigt och gått igenom cirka sjuhundra olika anledningar till varför jag mått som jag gjort. Och tagit blodprov på det indiska skräckfilms-sjukhuset så nu inväntar jag nästa sjukdom som det besöket ska ha medfört.

Jösses vad jag var nära tårar här. (Nej jag går inte alltid runt med en indisk prick i pannan och färg som hindus sätter i pannan när de är i templen, men det var precis efter onam-firandet…) Och när hon tog det gulaktiga gummibandet och knöt runt min arm utbrast jag ”what is that?!” Jag tvingade dock verkligen mig själv behålla lugnet och andas, för det vore så jobbigt att svimma där på plats. Samtidigt som min kompis efter dessa foton blev tillsagd att inte ta fler foton och jag sa ”glöm inte du och andas nu heller och säg något lugnande till mig, berätta något, vad som helst, säg något!”

Men det gick bra och blodproven visade ingenting. Jag kan lider av utmattning? Utbrändhet? Stress? Mitt norrländska, lugna jag är inte van vid såhär mycket press och att gå upp vid åtta VARJE dag…

Hoppas ironin på sina ställen i det här inlägget var tydlig nog. Man vet ju aldrig med er, hundratals små läsare som tolkar och uppfattar allting på sina egna vis.

Det är för övrigt det här som kallas konsten att skriva långa och meningslösa blogginlägg, något som även kan vara tydliga tecken på att jag är 'uttråkad' (eller har för mycket lugn och ro som jag innerst inne njuter av).

Följ:
0
Jennifer Sandström
Jennifer Sandström

Jag hjälper jag dig öka din trafik med SEO. I bloggen får du läsa om marknadsföring, företagande, foto, skrivande, böcker och resor. Gällivare är min hemstad/favoritplats, bor i Helsingfors pga kärleken.

Dela

2 Kommentarer

  1. 14 september, 2013 / 13:59

    Skickar lite cyber pepp till Indien. Sjukhuset såg riktigt läskigt ut även om jag inte tvekar på att de har duktiga doktorer och sjuksköterskor i Indien ser ju inte miljön så upplyftande ut!

  2. Emelie
    15 september, 2013 / 13:22

    Åhh hoppas det blir bra snart! Jobbigt att vara så hängig och trött.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Looking for Something?