Varför man inte ska gå ute själv på kvällarna i Indien.

I kväll var jag med om min första obehagliga upplevelse av den indiska natten och att som vit, ung och barbent kvinna befinna sig i den – ensam!

Så oövervinnelig man känner sig ända tills det att man möter en man ensam längs en öde gata i mörkret!

Jag tänkte inte efter så noga när jag lämnade hotellet där vi precis ätit middag jag, en australienska i trettioårskris, en pensionerad amerikanska och holländska just fyllda arton. Fin och trevlig middag för övrigt. Jag var lite orolig, det måste jag erkänna, för det var första gången jag skulle ta mig hem ensam en kväll vid elva-tiden. Orolig men inte förnuftig nog att stanna utanför hotellet för att vänta på en autorickshaw.

Nej, istället började jag gå längs vägen åt det håll jag hade kommit från med autorickshaw tidigare den kvällen. Det var bilar och människor som passerade och en större väg framför mig upplyst med ljusslingor på grund av onam-firande.

Men plötsligt avtog allting. Jag hann inte gå långt innan det inte längre var några bilar eller människor runt omkring mig. Förutom en ung man. Jag såg honom rakt framför mig, han hade stannat med sin vespa och hade blicken inriktad på MIG. Nej tänkte jag. Och han började gå mot mig och började prata med mig, samtidigt som jag oroligt kollar runt efter en rickshaw. Han frågade vad jag hette, vad jag gjorde här, vart jag bodde – allt det klassiska. Jag kände oron i bröstet, blodet som pumpade och inte en biljävel eller själ inom synhåll. Han erbjöd sig att köra mig hem, men så mycket förstånd har jag till att genast avböja ett sådant erbjudande. Kanske särskilt efter en historia jag hade fått höra den kvällen från australienskan som råkat ut för en obehaglig grej på Sri Lanka.

Jag bemötte i alla fall den unge mannen halvtrevligt och sa att han kanske kunde hjälpa mig att få tag i en rickshaw istället varpå han sa, visst absolut – hoppa på skjutsar jag dig till en! “I'm sorry but I'm not gonna go with you!” och han svarar “Ok, you know what? Then you can stay here!” och med ett hånleende så åker han snabbt iväg. I samma sekund dyker en rickshaw upp på andra sidan vägen och vinkar glatt till mig.

Tommy (eller liknande, det lät så i alla fall) heter han, chauffören. 30 år gammal och väldigt angelägen. Jag är skärrad av mötet med den unga mannen och rädd för vad denna chaufför har i åtanke. Det är dags att vara trevlig och spela självsäker. Jag småpratar med honom, berättar att jag bott här i två år, är 28 år, gillar Kochi, har en pojkvän som väntar på mig hemma och att vi snart ska gifta oss osv. Han berättar om hans hem och att jag borde komma dit och han kan visa mig runt. Och att han tränar någon sorts fighting, ånej tänker jag. Sen berättar han om hans tjejkompis som har 3 pojkvänner. Jag säger att hon inte vet vad kärlek är och att jag alltid tänker hålla mig till endast en. Han skrattar och tittar misstänksamt på mig, fortsätter prata om sin väninna som enligt honom är “very sexy woman” och så upprepar han “only fucking” några gånger. Vad svarar man på det? “Whatever suits you, ehe..”

Han kör mig tryggt och säkert rätt väg hem i alla fall. När han släpper av mig vill han ha mitt nummer men så mycket har jag lärt mig att jag istället snabbt tog hans nummer. Jag framstår som väldigt trevlig och han blir åtminstone lite nöjd – men jag kommer absolut inte att kontakta honom. Winwin.

Och så var det med den kvällen. Tack för att ni besparar mig från era uppläxningar. I have learned my lesson now, inte fullt så “hard way” som det hade kunnat sluta tack och lov.

Middagen: steak, var precis vad jag behövde. Sällskapet också. Och nu så sommar jag gott i min säng, tacksam för att jag är okej och vid liv – och en lärdom, tack vare min dumhet, rikare.