Det sköra och det värdefulla.

Livet. Så som det med sina dagar och årstider flyter förbi. Det går uppåt och nedåt men är det inte mestadels väldigt mediokert? När spänningen blir till vardag och man slutar att se det vackra i något, eller någon.

Jag skulle för alltid vilja dansa genom livet. Snurra i piruetter och kullerbyttor, bli yr och stanna upp och börja om igen, någon annanstans. Genom skogar och på öppna fält, över berg, till musik som om en konstnär skulle beskriva den skulle beskriva den som färggrann. Och mest av allt vill jag landa som i ett hav av mintgröna bomullstussar när dagen når sitt slut och gatorna tystnar. Mintgrön är den färg jag gillar bäst och jag tänker mig att landa i bomull är just en så härlig känsla som man önskar få känna kväll efter kväll efter kväll. Att få landa i tryggheten. En man. Ett barn, eller flera. Vad vet jag.

Men mest av allt är inte vad jag vill just nu, inte ännu. För i denna stund vill jag inget hellre än att låta ett myggnät få omsluta mig i den inte alls mjuka sängen, medan regnet smattrar högt på plåttaket precis ovanför och morgondagen väntar med upplevelserna av en kultur jag aldrig tidigare kunnat ana att jag skulle få känna på, på sådant nära avstånd.

Och livet, det sköra och det värdefulla. Jag är glad och för evigt tacksam att du och jag gör det här tillsammans. Att vi utmanar varandra, i varje steg. Lova mig att vi inte slutar förrän vi passerat mållinjen?