Den senaste veckan
Min bästa överlevnadsstrategi just nu går ut på att gå in i någon sorts naiv bubbla där allting är precis som förut. Sover jobbar äter tränar ser på serier läser böcker kramas pratar osv. Vinter går mot sommar och fötterna gör ont av alla mil jag hunnit promenera nu.
Då och då studsar jag ner i verkligheten. Eller kraschlandar. Läser märkliga analyser och spekulationer där kontentan alltid är densamma: ingen vet. Funderar på framtiden och ångrar mig genast.
Att ta dagen som den kommer. Att uppskatta det som faktiskt är. Att påminnas om världens alla tidigare hemskheter.
Och mitt i allt detta sker också fina stunder.
Förra helgen träffade vi Micka och Catti på safe distance walk. Jag fick se områden i Helsingfors jag aldrig tidigare besökt och kände menwowvadfint (Fiskartorpet, Munksnäs och promenaden till Gallen-Kallela museet).
Alla pauser ute på en sten, en klippa, vid havet, bara utanför huset, bland träd, bland hus. Har snart sett varenda gata av närområdet inom 10km. Ibland med en ljudbok i öronen, oftast med familj och vänner.
Två timmars födelsedagsfirande där alla bakat sin egen “tårta”. Gjorde en galet god och helt perfekt kladdkaka. Födelsedagsbarnet (60-åring visserligen) hade förberett både bildspel och quiz.
Vänner som cyklar förbi och säger hej <3 Kastade även ner ett par påskägg till Jas.
På resterna av påskens lamm gjorde vi en (f)lammkuche (hehe). Recept här!
Det där ljuset om kvällarna. Lika fint att promenera kvällstid som dagtid just nu.
Balkongknepet är förstås att klä på sig varm tröja och yllesockar. På eftermiddagen kikar solen fram här och då är det väldigt skönt (just här på bilden så snöade det varannan timma och var sol där emellan). Och snart är balkongen renare än vårt kök (dock en process).
Men vissa stunder är deppigare. Helt klart. Och det dystra blandas med oro. Människor som inte orkar, som försvinner.
I måndags när vi besökte och dokumenterade Helsingfors dystopiska gator. Köpte med oss fika från Green Hippo.
Och den här helgen jobbar jag lite, promenerar en del och Kugge är precis på väg hit för en promenaddejt live, vi har varit duktiga på digitala men tänkte passa på med en safe distance walk irl.
Tänkte även försöka städa i eftermiddag. Det jobbigaste med att städa är att man måste göra det igen och igen och igen. Särskilt nu när man är hemma och stökar betydligt mer än innan?
Det och fixa mat. Känns som om det enda jag frågar T är “vad ska vi äta?”
6 svar
Jag är också in i någon sådan bubbla och glömmer bort mig ibland och tänke ja just ja men man märker ej så mycket att det är corona.
Det är kanske bara hälsosamt <3
Vi satt på trappan igår och min kille sa att “nog är det här ändå ett fint ställe att vara karantänad på”. Vi har ju tur som har det. I samma region som min lägenhet i stan (vi är skrivna på varsin adress men är ju alltid på samma ställe). Att vara karantänade ihop ständigt på mina 30 kvm hade varit tuffare även om det bara är jag som jobbar hemifrån.
Åh. Förstår det. Vi har trots allt cirka 60 kvm och en enorm balkong. Men man får se till att gå ut och ta långa promenader på egen hand och inte göra allting tillsammans 24/7 ;)
Jag går definitivt i vågor och ibland känns allt okej och ibland så går marken sönder och allt känns helt omöjligt och väldigt ensamt. Värsta är ju när man inte vet någonting just nu. Om när detta blir lättare och bättre.
Jaa. På något sätt måste man acceptera ovissheten <3