Den nya lägenheten – från visning till inflytt

Det är en högst känslomässig och energikrävande hobby att leta efter ett nytt hem. Från allt det där om att överhuvudtaget veta var någonstans man vill bo till att vara i ett läge där man “tävlar” mot så många andra och inte riktigt vågar hoppas för mycket på en lägenhet man blir förtjust i. I de mest populära områden, som vi kollade en hel del på (eller nästan uteslutande), där måste du vara snabb.

Dessutom har jag svårt att acceptera att ödet ligger i så många andras händer, att det egentligen är så lite jag kan göra för att påverka.

Tackochlov hade vi åtminstone ingen brådska, eller någon tidigare lägenhet att sälja eftersom vi hyrde. Vi började leta lägenhet mer på allvar precis efter årsskiftet och min dröm var att vi skulle hitta något inom 2021.

Att göra detta under en pandemi har sina fördelar och nackdelar. Visningarna har oftast varit privata, men då också bara 15 minuter långa. Hur ska man hinna utvärdera en bostad på den tiden?! Fördelen är kanske främst att vi ändå varit hemma och inte haft så mycket annat för oss – utan haft all tid i världen för att spana efter lägenheter. Under ett vanligare scenario skulle jag ständigt varit på resande fot och drömlägenheterna skulle en efter en dykt upp när jag var borta.

I mars börjar jag dock känna att det är en jobbig evighetsprocess och undrar om vi någonsin kommer hitta ett hem som kan bli vårt…

Den sista visningen

Men så kom den där fredagen 12 mars.

Vi har inte ännu budat på en enda lägenheten och det är egentligen bara en (av de cirka 15 som vi varit och sett) som vi funderat att buda på, men sen insett att nej, det är inte alls rätt.

På morgonen har vi en visning på Drumsö, ett renoveringsobjekt på andra våningen med mysiga fönster och ganska bra potential. T gillar den, medan jag är betydligt mer tveksam. Mina känslor hänger dock ihop med att vi bara ett par timmar senare ska på ännu en visning, en nästan sprillans ny lägenhet, i Esbo.

Och det var ju den där andra lägenheten som jag skulle falla pladask för.

Huset är fint på utsidan. Det är nybyggt och något annat än alla andra nybyggen i området. Det har karaktär och en själ på ett sätt som nya hus ofta saknar. När vi kommer in finns en tjusig lobby, ett stort tvättrum med mangel (inte för att jag någonsin kommer ställa mig och mangla saker, men ändå!) och rymliga förråd. Men det är ju egentligen inte det viktiga här.

Vi kliver in i lägenheten som inte är mycket större än den vi bor i just då, men ändå känns rymlig och faktiskt har ett till rum. Det är en trea, just vad vi letat efter. Fönstren går från golv till tak och trots att lägenheten är liksom ett vinklat hörn inåt så är ljusinsläppet fantastisk (tack vare hel-inglasad balkong). Köket och vardagsrummet har en gemensam öppen planlösning, med en köksö och spotlights i taket.

Och det är här någonstans jag känner att ja, jag flyttar in nu om jag får.

Pulsen går upp och jag skuttar inombords samtidigt som T artigt konverserar med mäklaren, mestadels på finska. Men hallå prata med mig tänker jag, vad tycker du? Och när jag frågar honom något börjar han bara prata med mäklaren om det, på finska. Min stress ökar. Jag har ju fått för mig att OM man verkligen gillar en lägenhet så MÅSTE man slå till direkt, annars ryker den. Men jag får snällt nöja mig med att T, givetvis, vill fundera på saken innan vi slänger ur oss ett bud på stående fot.

Därpå följer ett fruktansvärt långt och besvärligt dygn. Vi diskuterar fram och tillbaka. Bråkar. Jag är för, han emot. Vi listar fördelar och nackdelar. Varav den största nackdelen är att vi inte alls varit inställda på att flytta till samma område vi redan bott i, i nu 6 år. T har en känsla av att området känns lite deppigt (jag håller absolut inte med) och så den där lilla detaljen att det inte finns bastu i lägenheten (men det finns det ju inte heller i de andra områdena vi kollat på, och den gemensamma bastun är superfin).

Sen sover vi på saken och nästa dag är det lördag. Jag storstädar lägenheten i flera timmar och T åker iväg med bilen för att skingra tankarna. Jag står med skurtrasan i högsta högg när han plötsligt ringer, du kan vi inte åka en sväng till Munksnäs och bara gå runt lite i området. Jag blir genast förbannad – dels för att jag inte gillar att bli avbruten när jag har städflow (det händer inte så ofta) och dels för att jag då tänker mig att vi ändå bara kommer vilja flytta dit hellre än att stanna kvar här i Esbo. Men efter att ha skrikit ut min frustration lägger jag mig och går med på hans förslag. Vi åker till Munksnäs.

Och i takt med att vi kör på de fina gatorna bland de fina 1920-talshusen med spårvagnen som passerar… Så känns det bara plötsligt ganska självklart. Vill vi bo här, när vi kan få allt vad vi önskar någon annanstans? Nu tillhör inte Munksnäs direkt innerstaden – men det är så mycket mer stad och mycket mindre friluftsliv och fritidssysslor, än vad Esbo och Hagalund är.

Det första budet

Klockan är efter fem på lördag eftermiddag när vi kommer hem från bilturen till Munksnäs. Pulsen fortsatt hög. Ska vi lägga ett bud nu då? Men vad ska vi lägga, hur mycket? T du måste räkna på vad lägenheten faktiskt är värd! Och så lägger jag min tilltro och tacksamhet till att han kan sånt här. Så efter en stund har vi en summa vi vill lägga, strax under utgångspris (i Finland säljs lägenheterna här vanligen mellan typ plus/minus 3 % från utgångspris).

Det här är också ett belopp en bit under vår maxbudget. Något som aldrig skulle ha varit möjligt i de andra Helsingfors-områdena vi kikat på. Nu står vi här med ögonen på en trea på 65 kvadrat, fin arkitektur och nästan helt ny, med utsikt mot en liten skogsdunge och mysiga promenadstråk – och vi är redo att buda ett ganska rimligt pris (för att vara en huvudstad då, ehm).

Så 18.00 lördagkväll ringer vi till mäklaren. Ger vårt bud. Och sen börjar väntan, den hemska väntan.

Men den blir inte långvarig. För 18.08 ringer hon tillbaka och säger att säljaren accepterar budet! VAAAAA! Jag trodde inte att det skulle gå så snabbt eller enkelt. Men kanske ännu en fördel med att köpa här lite utanför “stan” – och tack vare att säljaren ville göra en hyfsat snabb affär.

På måndag morgon kastar vi oss på telefonen för att kontakta banken och dra igång hela processen för att genomföra köpet. Här är jag ärligt talat lite vilsen i processen och T tar hand om det mesta. Jag är nervös och stressad över att “ett bud bara är ett bud” och vad som helst ännu kan hända. Men i Finland gäller regeln lagt bud ligger och det är går inte att varken som köpare eller säljare att bara dra sig ur – eller det är åtminstone väldigt ovanligt.

Det mest akuta är att jag måste öppna mitt bankkonto hos vår nya bank. Anledningen att jag inte redan gjort det är för att vi inte vetat när vi faktiskt skulle hitta en lägenhet. Så vi lyckas hitta EN ledig banktid (pandemitider) på andra sidan stan samma eftermiddag för att göra detta.

Vi skriver på… och flyttar in

Bankmötet med mäklaren och säljaren bokas in till onsdagen veckan efter. Och den här väntan, den är nästan olidlig. Att liksom börja förbereda sig på att flytta, eftersom vi – om allting går som det ska – kommer få tillgång till lägenheten direkt. Vi vågar dock inte riktigt göra oss helt redo för en flytt, det skulle nämligen kännas som om att jinxa detta. Så här befinner vi oss i något sorts limbo, funderar en hel del på det nya hemmet och inredning, men försöker ändå ha is i magen.

När onsdagen till sist kommer – efter många långa dagar – är jag så orimligt nervös. Varifrån kommer denna nervositet? Är det för att banken ska äga en liten del av mig? För att allt sker på finska? För att det kanske inte ska gå igenom? Och kanske bara för att det inte är något man gjort förut?

Men mäklaren är gullig. Säljaren kan hyfsad svenska. Bankdamerna springer fram och tillbaka med papper, utskrifter och tar en himla tid på sig. Vi sitter där med plexiglas mellan oss i drygt en timma och det är ändå ganska trevligt.

Fick bra info inför mötet, bl.a. “ta med egen penna om ni vill”. Och gåvor från bank och mäklare när vi gick därifrån. Kändes på något vis lite gammeldags men ändå mysigt. Om någon undrar varför vi har ett sånt där papper som man bara får när man äger något (banken äger ju i princip lägenheten), så är det för att vi äger vår parkeringsplats. Hehe. 15 000 euro kostade den, till alla svenskarnas förvåning – men det är typ standard här.

Så vi kliver ut från banken, en lägenhet (och parkering) och en upplevelse rikare, ett stort banklån fattigare – och extremt förväntansfulla. Vi köper med oss sushi och hamburgare till lunch, promenerar hem och sen inleds vad som i historieböckerna ska beskrivas som en mycket intensiv flytthistoria.

Det är onsdag när vi skriver på papprena. Exakt tre dygn senare flyttar vi in.

Flytten består av tusen vändor med lilla Twingobilen fram och tillbaka mellan den gamla och den nya lägenheten (fördelen med att inte flytta så långt), och två dagar med hyrd skåpbil och hjälp av vänner för att flytta de större möblerna. Vi flyttar liksom 8 flyttlådor till lägenheten och packar upp för att sen fylla dem på nytt. Ett nice sätt att flytta på för att man inte behöver vakna upp i ett nytt hem med 40 flyttlådor som ska tömmas.

Men nästa gång vi flyttar, då tar vi kanske hjälp av en flyttfirma. Visst är det alltid den känslan man har? Eller: fan, flyttar gör vi aldrig igen.

Nu har vi bott här i prick en månad. Och vi älskar det. Huset har en så snäll känsla, tycker om att se vad grannarna pysslar med, och att yoga framför ett enormt fönster. Men, vi simmar också allt vad vi orkar för att försöka hålla oss flytande i det här kaoset av inredning, organisering och otaliga beslut.

Alla dessa känslor – än är den här resan inte slut.