Att hitta en lägenhet, är att hitta sig själv

Att leta efter vad som ska bli ditt första egna hem, aldrig hade jag kunnat tro att det skulle bli en resa som kom att handla lika mycket om att hitta sig själv.

Men så blev det.

Och det gjorde vi nog till slut. Äntligen har vi flyttat in i ett suuuupertrevligt lägenhetshus – det ultimata beviset var de här fina påskrisen som grannbarnen gjort och som man fick plocka med sig av.

När drömmen (och sparandet) började

Drömmen tog sin början redan 2016 när jag öppnade upp mitt bostadsspar hos min bank här i Finland. Jag la in de första tusenlapparna och den egna lägenheten var en vag bild någonstans långt bort i fjärran. Sen tänkte jag inte mer på det.

Men för ungefär ett år sen blev det allt tydligare att nu snart ska det ske. Fast dessförinnan var det ett flertal saker som skulle falla på plats. Mest av allt väntade vi på att Ts tjänst skulle gå från tillfällig till fast – jag vet inte hur stor inverkan det skulle haft på ansökan om lån, men jag vet att jag som egenföretagare räknas som ganska värdelös (eller riskfylld snarare) i bankens ögon. Och för all del, företagarlivet är klart mer instabilt än livet som anställd.

Och vilken väntan.

Men innan jul fick T beskedet om att han nu var fastanställd (ingen självklarhet med tanke på att många branscher drar i handbromsarna just nu) och lägenhetsjakten kunde börja på riktigt. Vi hade redan innan börjat höra av oss till alla tänkbara banker för att jämföra olika lån. Det blev snabbt tydligt, också i snack med andra som just köpt bostad, att det fanns en bank som var mer på hugget än andra – och villiga att ge riktigt bra villkor.

Låneansökan och lägenhetsjakt

Personligen fick jag förstås också sätta mig in i den finska bostadsvärlden. För även om jag inte köpt bostad i Sverige heller så är det den värld jag vuxit upp i och på något plan har mer koll på.

Det visade sig att skillnaderna länderna emellan är ganska stora. Både vad gäller att ta lån och att buda på och köpa en bostad (här äger man lägenheten på ett annat sätt än bara en “bostadsrätt” som i Sverige – och jag ÄLSKAR det).

Det har dock stundtals varit en ganska ångestfylld process, eller liksom, jobbig på något vis? Det här med att inte ha kontroll, inte veta exakt hur det fungerar eller hur man går tillväga. Dessutom har jag antagligen känt mig lite i underläge med bristande språkkunskaper och med en kille som pluggat fastighetsgrejer.

Det har varit så många frågetecken jag velat få svar på:

• Ska vi ta gemensamt lån eller varsitt?
• Ska vi ta ett så kallat BSP-lån eller inte? (Som det heter när man haft ett bostadsspar hos sin bank.)
• Hur dyr lägenhet har vi faktiskt råd med?
• Vad är en bra ränta? Hur funkar euribor? Fast eller rörlig ränta?
• Har det varit putkiremppa? Eller kommer det snart? Alltså: stambyte eller rörrenovering, känns som att det händer mer sånt i Finland än i Sverige, men vad vet jag.

Men också de betydligt större frågorna:

• Var vill vi bo?
• Hur stort vill vi bo VS hur stort har vi råd med VS hur litet är vi villiga att acceptera?
• Vad är viktigast i lägenheten?
• Vad kostar en renovering? Vill vi renovera? Vad måste vi renovera?
• Är den här lägenheten vi?
• Hur vet man att det är rätt?

Och så hela processen runt visningar och budgivning:

• Måste man ringa mäklaren för att boka visning eller räcker det att mejla?
• Hur snabb måste man vara?
• Om något riktigt bra dyker upp, kan man lägga bud innan visning? Eller få förtur?
• Hur fan funkar en budgivning?
• Går mäklarna verkligen att lita på?

Vad jag snabbt insåg var att det var enormt lärorikt att gå på visningar (en speciell process under en pandemi förvisso, nästan bara privata visningar på ofta bara 15 minuter).

Varje mäklare berättade nya detaljer som jag kunde lägga in i mitt pussel för att försöka förstå hur ett bostadsköp och hela bostadsmarknaden fungerar. Till exempel mäklaren på Drumsö som berättade “jag säljer vanligtvis lägenheterna för + eller – 3 % från utgångspris, men sen i somras har det bara varit över utgångspris.” Samt “vissa är redo att lägga ett bud direkt de kliver in i lägenheten.”

Jag har lärt mig att man som köpare har vissa rättigheter, eller snarare att mäklarna har vissa regler att förhålla sig till. Till exempel är mäklaren skyldig att visa ett bud till säljaren. Och det kan tyckas självklart, men det finns mindre mäklarfirmor som kan försöka manipulera dig (t.ex. genom att säga “nej det budet kommer aldrig accepteras, det är för lågt”).

Och de bästa lägenheterna, guldkornen, de går DIREKT (i de mer populära områden, t.ex. Drumsö och Munksnäs som vi kollat på).

Men mest av allt: man måste lita på sin magkänsla.

Skippar stan och stannar i Esbo

Vi hade inte alls tänkt och knappt tittat på att bo kvar i Hagalund där vi bott ända sedan jag flyttade till Finland 2015. Hagalund ligger 7 km från Helsingfors centrum, och hör till grannkommunen Esbo.

Men alltså vet ni vad… När den här drömlägenheten dök upp började vi tänka i helt nya banor och sen dess (det här är nu tre veckor sen) har det bara blivit tydligare för var dag att jag är så fruktansvärt glad över att inte ha köpt en lägenhet i stan.

Inte bara har jag blivit allt mer förtjust i Finland som land under det senare året – men efter hela den här processen ser jag annorlunda på Hagalund. Det är ett av huvudstadsregionens helt klart finaste områden och det känns på många sätt som en hidden gem. För att inte tala om närheten till allt vi tycker om att göra (friluftsliv, cykla, skidåkning, att åka ut till stugan som ligger västerut). Och så havet! Hela Helsingfors är nästan omringat av väldigt mycket hav, men det som skiljer Hagalund och Esbos kust från till exempel Drumsö, är att Esbo aldrig blir trångt. Jag kan ofta promenera nästan ensam längs med havet här, något som är en nästan omöjlighet på Drumsö.

Om det låter som om jag beskriver landsbygden så går tunnelbanan hit, så ute på vischan är vi alltså inte.

Helsingfors innerstad är extremt vacker. Men det är också en stad fylld av trafik – en stad som verkligen inte är byggt för bilarna, som ändå flockas där. Och jag åker gärna in dit ibland, men man ska vara en sån där citymänniska för att bo där. Ni vet, inte äga bil, mest hänga på caféer och på sin höjd promenera i en tjusig park. Man ska inte vilja ge sig ut på cykeläventyr, åka längdskidor eller ha andra intressen som kräver viss utrustning och som utförs utanför stan.

Och alltså, vi må vara omringade av barnfamiljer och äldre par med hund, men jag älskar det.

Den lägenhet vi nu köpt och flyttat in i var också den första lägenheten som jag klivit in i och genast känt här vill jag bo, apropå att lita på magkänslan.

Nu är vi här och jag ska berätta mer om det så småningom.

❤️