Även jag, även du.

När jag vaknar en morgon och möter den klarblåa himlen och tänker på vad som skulle kunna bli. Hjärtat gör uppror och tankarna snurrar i ultrarapid eller nästan inte alls. Jag skrattar med dig och glömmer allting för en sekund. Sen lämnar du mig ensam för en stund. Jag har mig själv och alltid mig själv och tillsammans längtar vi bort. Allt det där jag vill och inte vill och hur vet man egentligen det? Ni säger det löser sig nog ska du se och kanske är det så det blir. Man lär sig att stänga av och koppla bort och tänka på något som aldrig känns i bröstet och aldrig får hjärtat att bulta extra hårt men som gör en halvlycklig ändå. För vad ska det här tjäna någonting till?

Allting blir en vardag tillslut.
Även jag, även du.