Aldrig mer distansförhållande.

Att vara i Sverige igen medan min pojkvän är kvar i Finland, det ger mig lite jobbiga flashbacks från hela den här våren som var. Då vi hade distansförhållande i 6 månader. Det var rätt jävligt. Jag skulle behövt meditera 50 % av min vakna tid för att tycka att det var enkelt. Distansförhållande, bara ordet smakar dåligt i munnen. Kärlek på distans. Långdistansförhållande är nästan ännu värre. Var går gränsen för när man kan lägga till ett “lång” på distandsförhållandet? När det handlar om olika länder, tidszoner eller kanske olika världsdelar? Alla er som är där, all styrka till er, jag hoppas att ni får vara återförenade snart! Att mina 10 tips för distansförhållande är mitt mest lästa blogginlägg (förutom det blogginlägg som blev viralt förra hösten) säger ju något om hur “desperat” man är i den sitsen.Kärlek är en sådan himla märklig grej ändå. Man är så mitt uppe i det, så omfamnad och uppslukad av det. Kan inte föreställa sig ett liv utan sin älskade. Man börjar seriöst undra vad sjutton man gjorde om kvällarna som singel? Trots att singellivet är minst lika självklart när man väl är där. Omfamnad och uppslukad av livet i sin renaste form. Tvåsamhet är normen och jag tror att vi alltid, mer eller mindre, strävar efter kärlek. Men jag tror inte livet är bättre för att man har någon att älska? Det är de där små små stunderna som betyder mer än livet själv, men däremellan är man inte direkt varken en lyckligare person eller har ett bättre liv.

För även om kärlek är svaret på nästan allt så går det inte att leva på kärleken enbart. Men i en härlig mix av allt annat som livet har att erbjuda så är det ett vinnande recept. Och låt inte kärleken gå över i det självklara, ta inte honom eller henne för givet, ta inte lättvindigt på ditt förhållande eller ditt äktenskap. Kämpa för det. Skilsmässor är ödet för många, och jag tror att det är för att folk är alldeles för dåliga på att jobba på sina förhållandena (och framför allt vara ärliga och uppriktiga – jösses!).

Och med det sagt, må fridens liljor kanta eder väg! Som min väninna Sirpis brukade säga i sina mils långa fb-statusar.

FÖLJ:

6 svar

  1. Vi satt också i varsitt land i början av vår relation. Räknade dagar och längtade och saknade. Desto mer tacksamma var vi sedan då vi fick dela även VARDAGEN. Äntligen! Och apropå skilsmässor, för en del verkar det verkligen vara dags att lämna varandra men för andra, många, tror jag det går att jobba på relationen. Eller att det HADE gått. Innan det kanske var för sent. Klokt det du skriver, att inte ta varandra för givet…

    1. Vad härligt att ni också fick det att fungera! Ja det har du väldigt rätt i Camilla, vissa mår ju bättre av en skilsmässa…

  2. Ja det smakar dåligt i munnen för mig också :/ Jag var i ett 3 år långt distans förhållande åren 2010-2013, jag studerade i england och han i Finland. Vi sågs ca en gång per 1,5 månad. Jävligt var det. Vi var ihop i 4 år, gjorde slut våren 2014 men vi är sjukt bra vänner fortfarande. Jag har beslutat mig att aldrig mer göra det, det var för tungt. Jätte tungt. All styrka till de som är i den situationen!

    1. Herregud, så tufft och att ni klarade av det! Jag kan verkligen förstå ditt beslut faktiskt. Har du någon gång känt att du ångrat det? Att ni var tillsammans tre år trots att det var så tungt? Eller är du som jag och tror inte på regrets?
      Kram!

  3. Ha varit singel 24år + börja förhållandet med distans = då är det lätt att uppskatta varandra varje dag.. Hoppas alltid att det är och jag tror definitivt livet blir miljoner gånger bättre om man delar det med någon. Så är det för mig – mitt liv var bra innan, nu är det bättre. :)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Subscribe