En berättelse från en svunnen tid – afternoon tea på Kämp

Vi pratar om ett år av isolering, glömmer de små stunderna vi fick där någonstans mitt i allt. Vi glömmer det, såklart att vi glömmer det, när vi igen i månader befunnit oss hemma. Sover äter jobbar tränar zoomar pratar och pratar och pratar. Hemifrån. Den här mörka tunneln, men strimmor av ljus emellanåt, sträcker sig ändå framåt mot något slags ljus. En pappa, nej, min pappa, som får vaccin i dag. En mormor, min mormor, som är redo att möta världen igen (även om ju “det här med videomöten var väldigt enkelt – varför pratar folk om att teknik är så svårt?”). Jag tar in minimalt med nyheter, har knappt följt uppgången av siffrorna, men när jag ser nedgången som plötsligt uppstår, tar sig förhoppningen in i mig. Jag tänker tankar som att, men fan sverige, hur många gånger kan man tänka men fan sverige innan man totalt släpper förväntningarna? Den mest förbjudna tanken jag tänker, är faktiskt, att.. Nej fan, jag tänker inte berätta det. Inte gå in där.

Jag ville ju bara berätta om den där dagen i höstas. Eller var det redan vinter? Vad räknas november som på de här breddgraderna? Det var i alla fall en dag i november, slutet av november, som vi satte oss ner på ett av stans mest graciösa ställen. I vad som känns som en svunnen tid och vad som upplevs som just en sådan när du är just där.

Det var vi två, jag och min business-kärlek i livet.

Det hade varit sommar och höst och jag hade varit i Gällivare och allt hade gått som vi hoppats på. Så vi firade. Alla miljoner vi tjänat. Miljoner känslor, eller något åt det hållet, för många euros blev det inte, men vad ska man med sånna till ändå?

Råd med en lyxig afternoon tea tyckte vi dock ändå att vi hade. Sånt man inte gör till vardags, men vid varje enstaka tillfälle förundras över vilket slående koncept det är.

En stillastående tornado av smått, salt och sött.

Priset: 45 euro, utan bubbel, som finns för den som önskar. Finns även en “grand”-version med lite mer mat, eller främst nog kaviar (inte Kalles alltså, den finare varianten, kan vi i alla fall anta).

Värt att veta är att man då får hur mycket te man vill, olika sorter också. Eller hur mycket man vill vet jag inte, men vi tog två teer var. Urvalet är förstås ett gäng klassiska inom olika tesorter, men också örteer – som ju jag går igång på.

När vi var här i slutet på november bestod menyn av en speciell julversion “Noël afternoon tea”. Men upplevde den inte som överdrivet julig.

Här hittar du allt som ingår just nu.

Gillade som mest potatis och tryffel, renen var god men tyvärr försvann smaken i tillbehören. Sconesen var gudomliga! Det hade dock gärna fått vara ytterligare en liten scone, eftersom det fanns så mycket sylt till (och ja för att de var goda förstås).

Vid en första anblick kanske man tänker (eller jag tänkte i alla fall det) oj ska jag verkligen bli mätt av det här. Eftersom allt kommer i så små storlekar. Men mätta blev vi. Det var nästan lite för mycket för sött. Lite väl mycket vit choklad på slutet och väldigt sockersött. Sånt går ju dock inte att klaga på (älskar sött!) men om jag fick komma med någon feedback skulle det vara det.

Det är förresten ganska trevligt att sitta i den inglasade delen ut mot vägen, om man vill se folk som passerar och känna att man är inne i staden och dess puls (för en stackars lycklig Esbobo som aldrig annars upplever den). Vill du däremot ha en lugnare stund så kan jag rekommendera att sitta i den inre delen av restaurangen.

Matlyckliga och trötta tackade de två stamgästerna (ja ni minns väl min födelsedagsfrukost här några månader, 8 för att vara exakt, tidigare?) för sig och fortsatte vidare, rakt in i vinterpandemin.

Och med de orden så hoppas undertecknad att nästa blogginlägg hon skriver om Kämp-hotellet blir med orden “En natt på Helsingfors finaste hotell”. Amen!

Tidigare enastående afternoon teas i mitt liv:

Afternoon Tea på Gotthards Krog i Umeå
Afternoon Tea på Hotel Riverton i Göteborg