Finlands enda naturvärldsarv – Kvarkens skärgård

Resan till Kvarkens skärgård arrangerades av Visit Vaasa

Bara två veckor efter att jag befunnit mig i ett av Sveriges två naturvärldsarv (Laponia under turen till Stora Sjöfallet) befann jag mig plötsligt i Finlands enda naturvärldsarv: Kvarkens skärgård i Österbotten. Det var tidigare i vinter när jag började planera min resa till Gällivare som jag bestämde mig för att på hemvägen planera in ett stopp i både Umeå och Vasa. Jag hade tidigare träffat Visit Vaasa på resemässan i Helsingfors och visste att de två destinationerna också brukar marknadsföra sig tillsammans, eftersom de ligger så nära varandra.

Turistbyrån i Vasa satte ihop ett riktigt bra program och en av punkterna på programmet var en utflykt till Kvarken. Vad är det här Kvarken, tänkte jag.

kvarkens skärgård naturvärldsarv

Inte var det någon som någonsin tidigare berättat för mig om Finlands enda naturvärldsarv, och vad som fanns att upptäcka här. Eller att Finlands längsta bro finns här precis utanför Vasa? Replotbron. Nej, folk berättar inte bara saker för en – man får ta reda på saker själv, och det är kanske jag som har varit lat på den fronten. När jag väl upptäcker något, så vill jag förstås med glädje sprida det vidare. Som att Riga är en perfekt weekendstad eller att Helsingfors har massor av bra barer.

Eller som nu då, att Kvarkens skärgård är en upplevelse. Låt mig berätta varför.

Utsikt bort mot Replotbron från öarna i Kvarkens skärgård. 

Prick klockan 10 hämtade guiden Henrik Fågelbärj upp mig i sin bil, tillsammans med sin norska flickvän. Vi hade egentligen kunnat åka i vilken riktning som helst, Henrik skulle haft något att berätta om vilket hörn av Norden vi än hade hamnat i. Det här är nämligen en man som i år firar 50 år som turistguide. Finns det ingenting att säga om den väg vi kör på, så plockar han fram en historia ur minnet (till exempel när han fick sova på restauranggolvet på färjan mellan Vasa och Umeå för att den gamla båten inte tog sig förbi isen in till hamnen, vilket äventyr!).

Vi börjar vår väg ut genom Vasa, passerar statyn av Zacharias Topelius och jag får höra att visst är det av honom som både Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren inspirerats till sina mästerverk.

Vi tar en liten omväg genom Brändö, en stadsdel i Vasa, för sightseeingens skull. Här finns bland annat Vasas universitet och det är ett tjusigt område för studenterna med gamla fabriksbyggnader och trähus som blivit bostäder. Men det är också här som vi får se det första spåret av vad vi ska vidare ut till Kvarken för att beskåda.

Ser du stenbumlingarna på sista bilden här ovan? De visar den landhöjning som har skett här efter istiden. Samma sak har hänt på svenska sidan vid Höga kusten. Men på en redan hög kust märks inte en höjning av landet lika mycket som i lågland. Det har därför varit mer påtagligt här i Österbotten. Det är för övrigt spåren från inlandsisen med landhöjningen och de landskap som formats som utgör de världsarv som går gemensamt över Finland och Sverige med Kvarkens skärgård och Höga kusten.

Replotbron – Finlands längsta bro

Bilen fortsätter och efter tjugo minuter kommer vi fram till den bro som är porten in i skärgården. Tidigare gick här en färja, men sedan 1997 kan du svischa över vattnet på den kilometer-långa bron. Med sina 1045 meter är det alltså även Finlands längsta bro. Jag kan förstå att stadsborna kan ha tett sig aningen skeptiska till att man gick in och la massvis av pengar på detta 1997, att bygga en bro ut till öarna där det bara bor några hundratals invånare. Men efter att ha kört runt i byarna på öarna, som är förhållandevis lugna såhär under vårvintern, kan jag se hur levande platserna är sommartid – och det tillsammans med skärgårdens unika miljö får mig att tro att Replotbron varit en klok investering.

Just nu pågår bygget av världsarvsporten som ska öppna här till sommaren, man kan till och med följa bygget live via hemsidan.

Porten in till världsarvet och Kvarken byggs precis när man kört över bron från Vasa-sidan och där finns redan en byggnad med restaurang som har utsikt över havet och bron. Vi stannade och åt lunch här och bjöds på smörbakad sik med sikrom och räkor. Nu i efterhand förstår jag ju hur det kunde vara så gott, sik är ju en delikatess. Det var när jag frågade min bror om vi kallade sik för strömming i Sverige, som han förklarade detta för mig. Jag kan inte minnas att jag ätit det i Sverige nämligen och tänkte att det möjligen kunde vara en finlandssvensk benämning på någon sorts fisk.

Lunch på Berny’s. Smörbakad sik med sikrom och räkor.

Kvarkens skärgård

Öarna här ute och Kvarkens skärgård tillhör faktiskt inte Vasa, utan Korsholms kommun som är en den grannkommun som liksom omringar Vasa. Det bor lite folk här ute och finns också ett par små matvarubutiker. Och så några restauranger som har öppet sommartid. Vi kör genom allt och Henrik berättar och berättar, vet såklart en del om människorna som bor här och platserna vi passerar.

Alla små båthus. Jag ser framför mig hur levande det är på sommaren. Nu är det lugnt här ute, men också väldigt vackert med snön och isen som ligger på havet.

Vi passerade en kyrka som lutade lite, kanske hade han som byggde den tankarna på annat.

Isarna var öppna men där ute satt ändå fiskare och pimplade. Det såg halvt livsfarligt ut, men proffsen vet nog vad de pysslar med, det får man ju lita på.

Något man ska spana efter här ute är havsörnar, vi såg en som seglade uppe på himlen. Kanske spanade den efter sitt nästa byte?

En annan spännande sak med livet här ute är att de har sina egenheter. Till exempel använder de ibland ordet ted i ändelser av väg. Och det betyder helt enkelt väg – egentligen ett gammalt namn som de behållit. Hur gulligt och fint är inte det? Som här, Uppbyggted.

Saltkaret i Svedjehamn

Tillslut kom vi ut till spetsen av Björköby och orten Svedjehamn. Hit ska du åka för att beundra skärgården från lite högre höjd, nämligen uppe i utkikstornet Saltkaret. Kan du se det i bilden och ana varifrån namnet kommer?

 

Här ute finns också en Unesco-minnessten från när Kvarken invigdes som världsarv 2007.

Guiden Henrik berättar om området. Skulle vilja ha honom som guide till fler spännande platser i Finland!

Ser ni vandringslederna? Skulle nog vara en upplevelse att vandra här under sommaren!

Gissa vad som växer på den här busken?

Havtorn! De trivs väldigt bra i det här kustklimatet och havtornen återfinns till exempel i lokala produkter och på frukostbuffén på hotellet där jag bor. Tydligen ett kännetecken för Vasa och dess omgivningar. Havtorn sägs ju vara nyttigt, och är sådär syrligt gott, så inte mig emot!

Det är så stilla och så vackert här ute. Vi är nästan ensamma där vi vandrar ut till utkikstornet.

Saltkaret. Med några trappor upp som hjälper oss att få upp värmen i den lätt kyliga blåsten.

Och här har vi dem. De Geer-moränerna. Det naturfenomenen som berättar om den istid som dragit över våra länder. Det är små ryggar av sten/grus/sand som bildades när isen sakta drog sig bort. Ryggarna påminner tillsammans om ett tvättbräde.

Så här beskrivs De Geer-moränerna som du tydligt kan se uppifrån Saltkaret.

Vi skrev såklart i gästboken uppe i tornet.

Kvarkens skärgård och moräner. 

Detta, mina vänner, är varför ni bör åka till Vasa och ta bilen ut till Kvarkens skärgård och lära er mer om detta naturvärldsarv. Jag vill absolut besöka detta under sommarens blomstrande månader också. Och vem vet, kanske blir det med en ryggsäck på ryggen och kängor på fötterna?

Om du är i Vasa men inte har tid att åka ut till Kvarken kan du istället bo på Sokos Hotel Vaakuna där de har ett rum som är helt och hållet som en stuga ute i skärgården (de har verkligen gått all in på inredningen). Jag fick bo här under mina dagar i Vasa och den hotellupplevelsen ska jag berätta mer om senare.

Resan till Kvarkens skärgård arrangerades av Visit Vaasa



En blogg om resor, att bo utomlands, företagande, bloggande och vardagen - alltid ärligt, med glimten i ögat. Svensk som pga. kärleken idag bor i Helsingfors.


11 kommentarer
  1. Vi som bor i Österbotten och i skärgården kanske inte alltid uppskattar vårt landskap, vi blir hemmablinda, men Kvarkens skärgård och världsnaturarvet med Svedjehamn är sevärt. Speciellt på sommaren när man bättre från Saltkaret kan se De Geer moränerna och hur de format skärgården. Där bör man nog vara inföding för att rätt navigera i farvattnen men med kanot vore det säker intressant att utforska den inre skärgården på Replot. Som tips.
    Landhöjningen syns ju inte dagligdags men på en livtid är den betydande. En vacker dag kommer vi att gå torrskodda till Sverige.
    Detta med ted för väg kände jag inte till. Kul med dialektala variationer.

    1. Hemmablind – det är alldeles för lätt att bli. Och visst kan det vara häftigt att uppleva sitt hem genom ögonen från något utifrån :)

      Och ja, det här vattnet är nog inte det enklaste att köra fram med båt i, men håller med om att kanot vore härligt att ta sig fram med.

      Kanske att jag lyckas ta mig tillbaka sommartid och får uppleva alltihop lite närmare och lite längre! :)

  2. Hej!
    För det första sik är en vanligt förekommande fisk, i varje fall i norrbottniska vattendrag. Har ätit mycket sik i mina dar.

    Det var en intressant berättelse från Kvarken.
    Blev sugen att besöka platsen, man vill ju förstås ha med Henrik som guide då.

    Ha det bäst!
    Lelle

    1. Ja, det är så? Märkligt att den inte kändes mer bekant för mig.

      Tusen tack – du får ta och planera in en resa hit! Och se om du kan boka in Henrik som guide! :)

  3. Känner att vi måste besöka Kvarken. Till sommaren blir det perfekt!, när vi ändå åker genom Finland ! 🤗

    1. Ni som jämt passerar Höga kusten borde verkligen få se den andra sidan av havsviken! :)

  4. dessa trakter har jag besökt mycket under mina Umeåår (och ganska nyss också, for upp till Österbotten i påskas på lite semester), men du visar mycket jag inte spanat in! Kul! Ser fram emot att höra om hotellupplevelsen också :)

    1. Vad trevligt att höra att det är nytt att upptäcka även för dig! Har du brukat åka mycket med båten mellan Umeå-Vasa också? :)

  5. En liten kommentar till bilden på kyrkan som lutade… I början på 1700 talet inledde Replotborna en lång kamp för att få bygga en egen kyrka ute i skärgården, eftersom resorna in till kyrkan på fastlandet var långa och besvärliga. Finland hörde ju då till Sverige. Och år 1775 gav Gustav den lll Replotborna tillståndet att bygga sin kyrka, och 1777 påbörjades bygget, och invigdes 1787. Det sägs att den byggdes på den kulle där Gustav ll Adolf övernattar 1626, när han reste hem till Sverige över Kvarten, och kyrkan har också sitt namn efter honom. Varför den lutar så mot syd lär skall ha kommit efter en hård nordan storm, som fick kyrkan att börja luta. Kyrkan ute i Björköby heter Maria, efter tsar Alexander den ll, s hustru Maria. Historien har gett oss namnen beroende på till vilket land vi hört. Roligt att du uppskattade vår skärgård. Jag hör till de bofasta, och har mina rötter här så långt tillbaks jag kan veta… Innan mina förfäder kom från Sverige.

    1. Hej Viktoria! Vad roligt att få en kommentar från en av öborna. Tusen tack för mer info gällande kyrkan. Det kan hända att Henrik nämnde lite av detta också som jag inte lyckades komma ihåg – så vad bra att du kunde fylla i lite luckor! :) Och kanske kan det ha varit vinden som gjort den så lutande? Jag kan tänka mig att det nog kan vara tufft och blåsigt väder där ute i skärgården om vintrarna.

      Jag hoppas som sagt också få komma tillbaka och uppleva området en solig sommardag!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.