Finlands enda naturvärldsarv – Kvarkens skärgård

Resan till Kvarkens skärgård arrangerades av Visit Vaasa

Bara två veckor efter att jag befunnit mig i ett av Sveriges två naturvärldsarv (Laponia under turen till Stora Sjöfallet) befann jag mig plötsligt i Finlands enda naturvärldsarv: Kvarkens skärgård i Österbotten. Det var tidigare i vinter när jag började planera min resa till Gällivare som jag bestämde mig för att på hemvägen planera in ett stopp i både Umeå och Vasa. Jag hade tidigare träffat Visit Vaasa på resemässan i Helsingfors och visste att de två destinationerna också brukar marknadsföra sig tillsammans, eftersom de ligger så nära varandra.

Turistbyrån i Vasa satte ihop ett riktigt bra program och en av punkterna på programmet var en utflykt till Kvarken. Vad är det här Kvarken, tänkte jag.

Och visst vet du att Wasaline-båten som kör Umeå-Vasa är ett bra alternativ för att ta sig över hit från Sverige?

Inte var det någon som någonsin tidigare berättat för mig om Finlands enda naturvärldsarv, och vad som fanns att upptäcka här. Eller att Finlands längsta bro finns här precis utanför Vasa? Replotbron. Nej, folk berättar inte bara saker för en – man får ta reda på saker själv, och det är kanske jag som har varit lat på den fronten. När jag väl upptäcker något, så vill jag förstås med glädje sprida det vidare. Som att Riga är en perfekt weekendstad eller att Helsingfors har massor av bra barer.

Eller som nu då, att Kvarkens skärgård är en upplevelse. Låt mig berätta varför.

Utsikt bort mot Replotbron från öarna i Kvarkens skärgård. 

Prick klockan 10 hämtade guiden Henrik Fågelbärj upp mig i sin bil, tillsammans med sin norska flickvän. Vi hade egentligen kunnat åka i vilken riktning som helst, Henrik skulle haft något att berätta om vilket hörn av Norden vi än hade hamnat i. Det här är nämligen en man som i år firar 50 år som turistguide. Finns det ingenting att säga om den väg vi kör på, så plockar han fram en historia ur minnet (till exempel när han fick sova på restauranggolvet på färjan mellan Vasa och Umeå för att den gamla båten inte tog sig förbi isen in till hamnen, vilket äventyr!).

Vi börjar vår väg ut genom Vasa, passerar statyn av Zacharias Topelius och jag får höra att visst är det av honom som både Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren inspirerats till sina mästerverk.

Vi tar en liten omväg genom Brändö, en stadsdel i Vasa, för sightseeingens skull. Här finns bland annat Vasas universitet och det är ett tjusigt område för studenterna med gamla fabriksbyggnader och trähus som blivit bostäder. Men det är också här som vi får se det första spåret av vad vi ska vidare ut till Kvarken för att beskåda.

Ser du stenbumlingarna på sista bilden här ovan? De visar den landhöjning som har skett här efter istiden. Samma sak har hänt på svenska sidan vid Höga kusten. Men på en redan hög kust märks inte en höjning av landet lika mycket som i lågland. Det har därför varit mer påtagligt här i Österbotten. Det är för övrigt spåren från inlandsisen med landhöjningen och de landskap som formats som utgör de världsarv som går gemensamt över Finland och Sverige med Kvarkens skärgård och Höga kusten.

Replotbron – Finlands längsta bro

Bilen fortsätter och efter tjugo minuter kommer vi fram till den bro som är porten in i skärgården. Tidigare gick här en färja, men sedan 1997 kan du svischa över vattnet på den kilometer-långa bron. Med sina 1045 meter är det alltså även Finlands längsta bro. Jag kan förstå att stadsborna kan ha tett sig aningen skeptiska till att man gick in och la massvis av pengar på detta 1997, att bygga en bro ut till öarna där det bara bor några hundratals invånare. Men efter att ha kört runt i byarna på öarna, som är förhållandevis lugna såhär under vårvintern, kan jag se hur levande platserna är sommartid – och det tillsammans med skärgårdens unika miljö får mig att tro att Replotbron varit en klok investering.

Just nu pågår bygget av världsarvsporten som ska öppna här till sommaren, man kan till och med följa bygget live via hemsidan.

Porten in till världsarvet och Kvarken byggs precis när man kört över bron från Vasa-sidan och där finns redan en byggnad med restaurang som har utsikt över havet och bron. Vi stannade och åt lunch här och bjöds på smörbakad sik med sikrom och räkor. Nu i efterhand förstår jag ju hur det kunde vara så gott, sik är ju en delikatess. Det var när jag frågade min bror om vi kallade sik för strömming i Sverige, som han förklarade detta för mig. Jag kan inte minnas att jag ätit det i Sverige nämligen och tänkte att det möjligen kunde vara en finlandssvensk benämning på någon sorts fisk.

Lunch på Berny's. Smörbakad sik med sikrom och räkor.

Kvarkens skärgård

Öarna här ute och Kvarkens skärgård tillhör faktiskt inte Vasa, utan Korsholms kommun som är en den grannkommun som liksom omringar Vasa. Det bor lite folk här ute och finns också ett par små matvarubutiker. Och så några restauranger som har öppet sommartid. Vi kör genom allt och Henrik berättar och berättar, vet såklart en del om människorna som bor här och platserna vi passerar.

Alla små båthus. Jag ser framför mig hur levande det är på sommaren. Nu är det lugnt här ute, men också väldigt vackert med snön och isen som ligger på havet.

Vi passerade en kyrka som lutade lite, kanske hade han som byggde den tankarna på annat.

Isarna var öppna men där ute satt ändå fiskare och pimplade. Det såg halvt livsfarligt ut, men proffsen vet nog vad de pysslar med, det får man ju lita på.

Något man ska spana efter här ute är havsörnar, vi såg en som seglade uppe på himlen. Kanske spanade den efter sitt nästa byte?

En annan spännande sak med livet här ute är att de har sina egenheter. Till exempel använder de ibland ordet ted i ändelser av väg. Och det betyder helt enkelt väg – egentligen ett gammalt namn som de behållit. Hur gulligt och fint är inte det? Som här, Uppbyggted.

Saltkaret i Svedjehamn

Tillslut kom vi ut till spetsen av Björköby och orten Svedjehamn. Hit ska du åka för att beundra skärgården från lite högre höjd, nämligen uppe i utkikstornet Saltkaret. Kan du se det i bilden och ana varifrån namnet kommer?

Här ute finns också en Unesco-minnessten från när Kvarken invigdes som världsarv 2007.

Guiden Henrik berättar om området. Skulle vilja ha honom som guide till fler spännande platser i Finland!

Ser ni vandringslederna? Skulle nog vara en upplevelse att vandra här under sommaren!

Gissa vad som växer på den här busken?

Havtorn! De trivs väldigt bra i det här kustklimatet och havtornen återfinns till exempel i lokala produkter och på frukostbuffén på hotellet där jag bor. Tydligen ett kännetecken för Vasa och dess omgivningar. Havtorn sägs ju vara nyttigt, och är sådär syrligt gott, så inte mig emot!

Det är så stilla och så vackert här ute. Vi är nästan ensamma där vi vandrar ut till utkikstornet.

Saltkaret. Med några trappor upp som hjälper oss att få upp värmen i den lätt kyliga blåsten.

Och här har vi dem. De Geer-moränerna. Det naturfenomenen som berättar om den istid som dragit över våra länder. Det är små ryggar av sten/grus/sand som bildades när isen sakta drog sig bort. Ryggarna påminner tillsammans om ett tvättbräde.

Så här beskrivs De Geer-moränerna som du tydligt kan se uppifrån Saltkaret.

Vi skrev såklart i gästboken uppe i tornet.

Kvarkens skärgård och moräner. 

Detta, mina vänner, är varför ni bör åka till Vasa och ta bilen ut till Kvarkens skärgård och lära er mer om detta naturvärldsarv. Jag vill absolut besöka detta under sommarens blomstrande månader också. Och vem vet, kanske blir det med en ryggsäck på ryggen och kängor på fötterna?

Om du är i Vasa men inte har tid att åka ut till Kvarken kan du istället bo på Sokos Hotel Vaakuna där de har ett rum som är helt och hållet som en stuga ute i skärgården (de har verkligen gått all in på inredningen). Jag fick bo här under mina dagar i Vasa och den hotellupplevelsen ska jag berätta mer om senare.

Resan till Kvarkens skärgård arrangerades av Visit Vaasa