Jennifer sandström

Stora Sjöfallet på vintern

Storslagen natur med majestätiska berg täckta av snö. Bara två timmar bort från Gällivare med bil. En perfekt dagsutflykt, i norrländska mått mätt.

Strax efter klockan tre i onsdags klev jag och Helena in i hennes chrysler och började vår färd västerut. Vi hade just ätit en sen lunch och funderade inte desto mer på om vi behövde ha med oss något under resan. Vi hade lite vatten, det kommer man ju långt på. Vad vi inte riktigt tänkte på var att en två timmars vanlig bilresa snarare tar dubbelt så länge när det sker fotostopp efter fotostopp längs vägen. Och ute i vildmarken finns inte mycket till butiker, hur skulle detta gå?

Vi körde en halvtimma på E45:an innan vi svängde höger och kom in på vägen västerut, härifrån är det drygt 9 mil fram till Stora Sjöfallets fjällanläggning inne i nationalparken.

Efter en stund nådde vi en renhage där vi stannade och hälsade på ett gäng urgulliga kalvar. Jösses vilka vackra djur alltså. De började springa fram och tillbaka i hagen och tillslut såg samen som var renarnas ägare att vi stod där och tittade nyfiket. Han kom fram och vi pratade lite och han förklarade att renarna nog blivit lite rädda för oss. Så kanske ska man vara lite försiktig när man går fram till en renhage, och fråga om det finns någon där, ifall det är okej.

Renkalvarna – så himla söta. Och man får passa sig för alla renar på vägarna när man kör bil i norr. 

Vi hoppade in i bilen och körde vidare.

Vägarna var delvis snötäckta och delvis bara. Och på himlen kikade månen fram.

Strax innan vi nådde fram till skylten som talar om att Stora Sjöfallets nationalpark börjar så stannade vi för att Helena skulle kunna ta upp sin drönare och flyga lite. Man får inte flyga fritt i alla nationalparker – och det finns tydligen massor av regler att ta hänsyn till när man flyger omkring med drönare.

Tror hon fångade riktigt mäktiga bilder och filmer ovanifrån. 

Sen körde vi in i nationalparken.

Stora Sjöfallets nationalpark står det där på skylten. Tillsammans med kraftledningen till höger, som levererar vattenkraft till svenska folket. Man kan tycka vad man vill om dessa kraftledningar i denna vackra natur, men det är tack vare dem som det överhuvudtaget finns bilväg hit ut. På 60-talet byggdes vägen till Stora Sjöfallet och på 70-talet fortsättningen ända till Ritsem. Min pappa var i Ritsem mycket på 70-talet och jobbade där och det var faktiskt där han och min mamma träffades.

Min relation till Sjöfallet och Ritsem är att jag befunnit mig mycket här som barn. Jag minns inte att jag varit här vintertid, men min pappa påstår att vi har varit på vintriga fjällturer här när jag var liten. Jag minns mest när vi var här om somrarna, sov i enkla baracker och jag var så himla rädd för att pappa berättade spökhistorier om Ritsem när vi satt i bastun.

Jag minns också särskilt min första fjällvandring som 10-åring när jag gick över 17 kilometer ner för ett berg under en hel dag och endast orkade äta en halv påse djungelvrål till middag. Exakt såhär söt var jag då.

Sommaren 2002, mitt livs första fjällvandring.

Antagligen första gången jag fick uppleva sån härlig total fysisk utmattning som man får efter en dags vandrande.

De svenska fjällen är så vilda och jag har alltid fått en liten läskig känsla i kroppen när jag befinner mig här. Alperna, till exempel, har liksom bebyggelse och civilisation lite överallt – men bergen här uppe når du inte med någon väg eller linbana. Som bäst tar du dig fram med helikopter om inte dina egna ben räcker till. Och mycket civilisation finns inte. Det har sin charm, men det är också lite skrämmande.

Att det är vackert finns i alla fall ingen tvekan om.

Vi stannade till vid sjön där man kan åka över isen till Saltoluokta och där tog vi bilderna här ovan. Samt de tre bilderna i början över den rosa, alldeles overkliga, solnedgången.

Efter allt fotande kom vi tillsist fram till Stora Sjöfallets fjällanläggning.

Där fanns tackolov en liten butik som vi kunde gå in i och köpa något att äta. För här började vi faktiskt bli lite hungriga. Det var dock ingen personal som dök upp först så jag tänkte att vi lämnar lite pengar och tar med oss en chipspåse. Så som man gör på landsbygden. Men just då kom någon och kunde ta betalt. Vi köpte en påse stjärnor och åkte vidare.

Den uppmärksamme ser även en påse ostkrokar (bågar? vad det nu heter?) i bild – vi visste ju inte hur sent vi skulle bli ute på vägarna. Men stjärnorna räckte. 

Vi vände vid sjöfallet och strax därefter började den fantastiska solnedgången.

Vi körde tillbaka den korta biten till sjön och gick ner där igen för att fånga det sista ljuset. Och allt var alldeles rosa. Det var som att stå i mitten av en dröm.

Vad som verkade vara några turister som blev upphämtade med skoter och åkte över till Saltoluokta.

Helena hade såklart med sitt stativ. Vi riggade upp och fångade några bilder på oss två ihop också. De hoppas jag få se i hennes blogg snart. 

Efter solnedgång, blå timmen, precis som innan soluppgången som jag fotade samma morgon. Det blåa och det guldiga ljuset kan alltså fångas både innan/vid solupp- och solnedgång.

Sen körde vi hem igen och var hemma vid 22-tiden. Helena fick sova över en natt till innan hon fortsatte till sin hemby Mertajärvi nästa morgon.


Åh, visst är det vackert här uppe? Det är stunder som dessa som ger en så mycket, men samtidigt får en att fundera lite på hur det skulle vara att bo här. Samtidigt är den här lilla dosen ganska tillräcklig, just nu. En del av mig längtar redan lite efter Finland igen.

FÖLJ:

8 svar

    1. Hihi, jag och kanintänderna! Jag tar gärna med dig – du naturfantast skulle älska detta. <3

  1. Vilken härlig tur ni hade! Det fina med Norden är att vi har flera årstider, samerna anser tom att de är åtta, som gör att upplevelserna mångdubblas. Jag passerade ju Gällivare i höstas när det var så färgrikt i naturen men visst vore det lika roligt att köra en tur till Stora Sjöfallet, eller något annat ställe, på sommaren. Det blir nog en road trip genom Norrland även denna sommar men vart vet jag inte ännu. Funderar på att besöka Holmön utanför Umeå. Där har de en visfestival i slutet av juli. Vi får se. – Härlig natur du fångat i dina bilder!

    1. Det var en fin tur, tack!! :) Jag ser också jättemycket framemot att få uppleva norr under sommartid i år! Hörde dock just på nyheterna att det förväntas bli jääättemycket mygg :OO

  2. Sååååå fint! Jag håller med Malin, jag vill OCKSÅ komma och hälsa på! <3 Och hördu, Finland längtar efter dig också!

    1. Vad kul att du också blir lockad av detta, hehe! Du får hänga med upp! Och vad fint att höra att Finland inte glömt mig <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.