Hemlängtan.

Lapland Airport och planet som tar mig till Stockholm och så nästa plan som ska ta mig hem till staden där jag bor. Elva dagar i Gällivare och jag är så himla redo att flyga hem. Det har varit en djävulskt fin vecka och jag är fylld med så mycket lycka i min kropp. Och tacksamhet, oändligt med tacksamhet. Tacksam för föräldrar och familj och släkt och vänner och pojkvän och all den kärlek en människa kan få uppleva. Tänker på alla år som gått och var jag hamnat. Ser minnesbilder från det förflutna och ser alla som fastnat i det där. Men de verkar också nöjda och vem är jag att döma egentligen?

Det smärtar inte att lämna, vi har blivit så olika du och jag. Vuxit ifrån varandra litegrann. Du berättar samma gamla historier och jag öppnar knappt munnen. Mina äventyr och känslor, alla berättelser som finns inom mig, de blir betydelselösa här. Och nu när jag lämnar så längtar jag hem, längtar efter den större staden, för jag trivs så himla bra där.

Kanske är det ett slags rop på bekräftelse, se mig och säg att det är okej. Kanske är det bara ett konstaterande och en lättnad.

Men nu är det sagt och Gällivare, jag vet ärligt talat inte när vi ses igen. Flytta söderut snart, pappa och mormor, det är bara ni kvar.

Gällivare

En arktisk småstad i världsklass, enligt någon.



Svensk resebloggare, expert på att flytta och bo utomlands. Skriver även om egetföretagande och vardagen. Alltid ärligt, med glimten i ögat. Bloggen är mitt jobb och min passion.



6 kommentarer
  1. Alltså så vackert formulerat! Speciellt med det där att det som finns inom dig blir så betydelselöst där..så tycker jag det känts efter varje äventyr iväg. Och ja, det är ju underbart att du hittat rätt – bort!

  2. Jag känner verkligen igen känslorna. Dras med samma själv. Samtidigt som jag inte kan förstå de som valt att stanna är jag inte den som ska döma dem heller. De lär tänka samma sak om mig, fast tvärtom. Varför drog jag? Varför dög inte barndomens glada platser och vad är det som gör något annat till det bättre?

    Ja, det kan en ju fundera på en sväng eller två i bilen på väg därifrån. Men ärligt talat, jag sörjer inte att jag lämnade. Någon gång.

    1. Så skönt att läsa din liknande tankar och känslor :) Hur kom det sig att du ”lämnade” från första början?

      1. Det var nog bara rätt i tiden helt enkelt och hade min mor inte sålt huset så hade jag nog flyttat ändå. Skolan var slut, studenten inkasserad och många vänner började också lämna Brålanda för ”stan” (Vänersborg). Det fanns liksom inget kvar att hämta. Efter några rundor lite här och var (Vänersborg, Härnösand, Vänersborg igen) med plugg och sånt så landade jag tillslut i Östersund 2002. Och där är jag kvar. :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *