Småstaden i ett nötskal.
Det finns något jag kan sakna med norr och det lilla samhället Gällivare, ja utöver vårsolen och snön i mars-april. Och det som jag kan sakna är att det är så enkelt och även att det är så nära till allt.
Här är exemplet på enkelheten.
Man svänger förbi någon på en kaffe, kravlöst och extremt opretentiöst. Man frågar till och med om det kommer att bjudas på kaffe?? Och så ber man gästen svänga förbi OK och köpa en mjölk. Haha, jag älskar detta!
Sen så det här med att du kan promenera runt hela samhällets “stadskärna” på en timma samtidigt som det är 3 timmar i bil tills närmsta större stad. Det första gillar jag. Gillar att bara “gå ner på stan” fem minuter bort till fots. Att någon alltid bor nära eller till och med granne. Här kan jag sitta en halvtimma på bussen bara för att komma någonstans, i Gällivare hamnar jag ute i fjällbyn Tjautjas om jag kör 30 minuter norrut.
Jag tänkte på det igår när jag betalat 70kr för bussresorna till och från stan, och spenderat en timma på att “färdas”. I don't like it.
Så på ett sätt är jag nog en småstadstjej…
… som plockar hjortron i skogen. Eller kanske bara bekväm?
