Jennifer sandström

[workation ] Tre Gällivare-tjejer, tre nätter i Teijo

Men hörni, tänk om vi skulle kunna göra det här en längre tid. Under ett par dagar. Sitta någonstans, med våra datorer och skapa saker tillsammans.”

Det är såklart Sofie som droppar idén när vi kör hem i bilen efter vardagsäventyret på hemmaberget (bild 2 och 3 här) den där dagen i oktober. Och jag hinner tänka att de här kvinnorna är upptagna företagare med barn och familj och träningar och äventyr runt nästa hörn, hur skulle vi någonsin kunna få ihop våra scheman.

När skulle det vara?

Och var någonstans?

December är ett förslag. Och jag säger det som jag nästan aldrig får chans att säga till vänner i Sverige: men ni ska inte komma till Finland då? Det finns en stuga där vi kan hänga. Nära en nationalpark. Det blir ett gråvintrigt Finland i december, men jag tror det är en charm ni gillar.

Decemberförslaget funkar. Och de två töserna säger JA MEN SJÄLVKLART VILL VI KOMMA TILL FINLAND.

Kanske för att de är så Gällivare-folk är. Sånna som inte räds det råa. Som väljer skogen framför Paris pittoreska promenadstråk.

Resor bokas, helgen målas upp som en svag dröm i fjärran. Det kanske ändå inte blir av. Det är sånt man hinner tänka. Det florerar virus i världen och mycket kan ännu hända. Vad som helst kan hända.

Men så torsdag, andra dagen i december, skriver Amanda plötsligt nu sitter vi på planet. Och då kan man nästan andas ut, då vet man, att nu är de faktiskt på väg hit. Hit till mig. Här i Finland.

Vi äter frukost i det typiska decembermorgonmörkret. Overnightoats på hundra procent havre, finskt rågbröd och ägg. Det ligger ett lugn i luften, och det gör det kanske alltid när tre norrbottningar-ända-in-i-själen rör sig tillsammans, men det ligger också en förväntan där. Över att vi är här, över vad vi har framför oss.

Det var mörkt kvällen innan när vi kom fram till stugan och nu så blir världen utanför sakta ljusare och gästerna får upptäcka vad som väntar där utanför. Amanda kliver ut och ställer sig där, tar ett djupt andetag, tar in allt.

Och sen gör vi det vi är här för att göra.

Fokuserad tid för att lösa tanketrassel och frågetecken i våra företag. Med hjälp av svåra och smarta frågor från de två andra tar vi oss förbi hinder och över barriär vi byggt upp i våra huvuden. Det ska fattas beslut, göras upp planer och förhoppningen är att resa härifrån med klarhet. Åtminstone lite mer klarhet än innan.

Jag strukturerar upp oss. Gör någon sorts agenda som får justeras lite allt eftersom. Men det kanske viktigaste är att vi fångar upp vad vi önskar av dessa dagar.

Och den erfarna workation-företagaren ser till att jobba fokuserat framför en dator när man är inomhus och ta snacket vidare ut på mysiga vandringar i skogarna.

Så det gör vi.

Timmarna av ljus är få, vinternaturen är vacker och ingenting gör en människa så kreativ som frisk luft, höjd puls och en skogstig upp på en höjd.

Sofie.

Teijo.

Amanda.

Jag håller mig från Instagram hela helgen. Med undantaget att jag går in för att dela några av alla de herrans massa stories som damerna lägger upp under dagarna. Sånna content creators dessa. Jag drar det till sin spets, deklarerar min avsIappnade Instagram-inställning och säger på lördagen: jag bryr mig inte, ni får gå in och dela vad ni vill på mitt konto, åt mig. I detta nu, söndag eftermiddag, har jag fortfarande inte sett vad som las upp igår kväll, eller vilka (om ens några) reaktioner det gett.

Varför är det alltid så att först när man släpper taget om något man alltid tidigare strävat efter, så lossnar något och plötsligt går det liksom av sig självt? Jag har för många exempel på det. Vi tar det en annan dag.

Det fångas nya profilbilder för vissa, viktiga produktbilder för andra och ingenting i livet KAN SLÅ DEN PERFEKTA BILDEN. Varför finns det så mycket satisfaction i att knäppa och redigera en bild som blir något extra?

Med en sån här bild är det ingen tvekan om att Amanda kommer fylla sitt community och sälja slut sin kurs.

Och den här specialdesignade limited edition-muggen känns som den ultimata delen av januarikonceptet Sofie kommer lansera till veckan. Håll utkik här.

Foto: Amanda.

Foto: Amanda.

Vi kommer in med frusna fingrar och tår. Kokar kaffe, slår oss ner någonstans i stugan och försvinner in i varsin värld igen.

Jag har nya idéer med mig från promenaden, som vi utnyttjade för min en och en halvtimmas fokus på mitt projekt och tillhörande dilemma. Nu har jag landat i ett beslut, om vad från 2021 som ska skrotas – eller snarare göras om i början på nästa år.

För mycket repetition är tråkigt och du borde follow the fun som den företagare du är. Vad går du igång på? Vad gör du för att du älskar det – och vad gör du för att du borde?

Vi skriver, planerar, jobbar i tystnad, och bollar när det behövs.

Och sen eldar vi bastun. Eller vi och vi, jag är inte inblandad i den historien alls utan överlåter det åt de mer eldvana medan jag marinerar kyckling, DET har jag gjort förr.

Mat, lite vin, skratt som inte slutar och till slut är bastun varm.

Sen jobbar vi ännu en stund.

Vi vaknar och det är lördag och då gör vi om nästan allt igen, fast annorlunda.

När det blir söndag åker vi hemåt under rosa himmel och fortsätter prata om sånt som är viktigt. Och så bestämmer vi oss för att ta med något av det vi just gjort in i vardagen också. För det är inte de stora händelserna som är avgörande, det ligger i det lilla, besluten du gör varje dag, processerna du har.

Men dagar som dessa, de behövs.

FÖLJ:

3 svar

  1. Vilken grej alltså! Där hade man velat vara. Tänk ändå att det lyxigaste som finns är tid tillsammans med bra personer <3

    1. Ja, men alltså jag kan varmt rekommendera det. Vill boka upp hela 2022 med sånt här! ☺️❤️

  2. Vilka stämningsfulla bilder och vad inspirerad jag blev! Igen 😊
    Kan inte låta bli att dela en länk till en doktorsdisputation kring ett FLEX-projekt som min arbetsplats vad inblandad i för väldigt många år sedan. Projektet gick ut på att jobba på distans ute i skärgården – vilket var väldigt nytt för 10 år sedan. Idag blinkar ingen på ögat. Men en av forskarna som var med i projektet disputerar nu med avhandlingen: https://www.tuni.fi/fi/ajankohtaista/hanne-vesala-retriittimainen-tyoskentely-rauhoittaa-tietotyon-syketta-ja-tukee

    Och där kommer det fram hur viktigt det är att jobba i andra miljöer än det egna vanliga. Så om du vill träna din finska, kan du börja med att läsa och sedan rentav lyssna till disputationen, som förstås genomförs på distans 😃

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.