Vikt.

Även om jag har ett rätt avslappnat förhållande till min vikt och vad jag väger så är jag inte helt nöjd med att jag har ett förhållande till det överhuvudtaget. Jag önskar att jag bara inte brydde mig alls. Men att vara ärlig mot sig själv är förmodligen bättre, och ett första steg kanske?

Hittade en våg i söndags och blev så glad för att jag inte vägt mig på två månader. Blev ännu gladare för att jag inte gått upp i vikt. Något jag hade kunnat förstå om jag bara känt hur kläderna sitter. Men jag är så van att pendla i vikt. Och sanningen är att just nu känner jag mig NÖJD. (Vilken lögn egentligen, man blir aldrig nöjd.) Jag vet dock att 3-4 kg plus som jag faktiskt brukar väga, får mig att må helt annorlunda.

Sjukt va?

Japp. Sjukt. Men sanningen. Och tyvärr förmodligen mer normen än undantaget.

Min favorit Elaine skriver inspirerande om vikt. Men precis som jag kommenterat där undrar jag om det inte är lättare att släppa vikt-hetsen när man väl kommit in i träningen och känner hur man får muskler och inte har några extra kilon? Det känns som att det är klart att det är lätt att inte bry sig DÅ. För övrigt är ett av mina mest lästa inlägg på bloggen är en bild på min mage. Också sjukt, folk bara älskar när man publicerar lite avklädda bilder… ;-)

… och din kropp. Eller hata den åtminstone inte, det är så himla onödigt.