Vet inte när jag skrev det här men det är ett gammalt blogginlägg som jag tyckte kunde få ta plats igen. Som det skrevs då, utan några korrigeringar som jag kanske egentligen hade velat göra nu i efter hand…
Det kanske är så att – är man inte sårbar känner man ingenting.
Och just nu flyter allting på så bra att det nästan är tröttsamt (lite peppar peppar). Jag kan känna att om det inte händer någonting snart så letar jag upp en tornado eller kastar mig nedför ett höghus. Fast… bara om jag vet att någon kommer ta tag i mig igen eller fånga mig i fallet.
Du kan få fånga mig, säga att jag är helt galen, dum i huvudet och undra vad fan jag tänker med. Sen ställa ner mig på marken och gå därifrån. Och jag skulle gråta tills tårarna tog slut, promenera hem igen och titta på sorgliga kärleksfilmer tills mina vänner sliter ut mig ur lägenheten och tvingar med mig på något skoj.
För ibland vill man bara känna att man lever.
Vara så hopplöst förälskad att man dör.
Fast,
ännu hellre vill man kanske vara kär på riktigt, vakna upp i en varm famn och aldrig aldrig vilja stiga upp ur sängen. Prata timma efter timma sittandes i en soffa, promenerande längs en strandkant, på ett café eller vart som helst. Någon att längta efter varenda sekund utan varandra. Ett sms, eller en kram som får fjärilarna i din mage att flyga runt i minst hundra kilometer i timmen.
4 svar
Åh så fint skrivet.
himla fint.
Hej Jennifer! Nu när det är “söka högskola/universitets tider” skulle du inte kunna berätta lite om Jönköping som universitetsstad och om din linje osv. För-och-nackdelar med att läsa en termin utomlands osv? Vore jätteintressant! Kram Rebecca :)
jättefint skrivet! jag tycker att du borde skriva en bok, för du är himla bra med ord! jag skulle definitivt köpa den iaf ;)